2000:e gästen måste ju få lite fokus!!!

Nu när man blivit en maktfaktor i bloggandet(hrm hrm) så kommer jag att tillägna nästa blogginlägg till den 2000e gästen. Undrar vem det kan vara...Låt mig veta!
(appropå maktfaktor, läste i kvällstidningen Häxpressen härom veckan att BlondinBella hade fått 2000 KOMMENTARER till sitt senaste inlägg...Och här sitter jag med snart 2000 BESÖKARE...vissa är viktigare än andra, eller är det så att det bara återspeglar tillståndet i samhället överlag? Mode och yta=JA Känslor och orättvisor=NEJ)

"Ungdomars vidriga klädval och attityd måste bekämpas!"

...dags igen, hoppas inte alla fina kommentarer blir lidande av att jag känner mig het i bloggandet efter ett par dagars "konferenspaus" och knappt ger er tid att läsa och tänka efter innan nästa inlägg kommer och som vanligt sparkar jag uppåt och slickar neråt!
Rubrikens citat är hämtat från en rektor i Laholm som tyckte att det var rätt att skolan nekade en 16årig pojke att äta i skolmatsalen för att hans "kalsongkant" syntes...
På en annan skola som ligger i en belevrad stadsdel i Stockholm blev tre gymnasietjejer hemskickade för att deras "vidriga, utmanande och provokativa klädstil" blev för mycket för skolans ledning...
Vilka underbara beslut att ta, snacka om att de som tar dessa beslut har koll på livsstilar av idag. Jag blir fan beklämd och det värsta är inte att man i ovannämnda fall blir nekad sin rätt att vara en fri människa, nej det värsta är att det är så många som tycker som de styrande...inte konstigt att lärarförakt sprider ut sig på skolorna. Jag menar, inte fan har ledningen själva sett killen med "kalsongkanten" synlig, eller sett gymnasietjejernas "provokativa" klädstil, nej självklart är det ju så att någon präktig lärare med attityden:
jaggillarintedagensungdomarsattitydsånuskajagverkligengåochberättaförrektornhurdebetersig
ochhurdeegentligengårklädda har gått och berättat det hela, och kanske samtidigt lagt fram en liten monolog om att kepsar ser ju för tattigt ut alltså...vem vet?
Jag ser stora problem i detta! Ska vi som lärare och medmänniskor bestämma om klädval och attityder? Nej!
Jag kan påverka på helt andra sätt; genom att vara en snäll människa, genom att visa omtanke, genom att väcka upp tankeverksamhet, genom att belysa orättvisor och kanske på så sätt få Jorden/Sverige/Luleå/Skolan/Omgivningen att bli en finare och mer ärlig plats att fördriva sin tid på/med. För det är ju faktiskt så som jag tidigare har sagt; En dag går solen ner, för att inte komma mer. Då blir det jävligt tyst och kallt, och det blir likadant överallt!

Med två ord klarar man av att handskas med detta, så att det inte kommer upp flera fall av sånt här vidrigt ungdomsförtryck, för det är ju faktiskt brott mot mänskliga rättigheter, om än i en liten liten form, att bestämma hur man ska se ut, vad man får ha på sig och framförallt vad man får tycka! Dessa två ord är väldigt svårstavade för många tydligen, och omöjliga att förstå dessutom. Dessa två ord bygger på att man kan se bortanför sina egna inskränkta, personliga värderingar och förstå att det finns andra i sin omgivning som inte tycker som en själv.
Dessa två ord är...håll i er nu...detta bli svåra ord att förstå för flertalet av er (och inget fel i det eftersom dessa ord inte verkar förstås av särskilt många, och därav har vi ett lärarförakt på skolorna som är lärarnas eget fel)...orden är KOMMUNIKATION och FÖRSTÅELSE...brrr läskigt va? Läskigt att behöva förstå andra människor va? Läskigt att behöva kommunicera med andra människor va? Läskigt att behöva öppna, och bjuda på sig själv va?
Försöker man förstå andra människor, oavsett om det är elever, klasskompisar, ytliga bekanta eller sin egna familj så leder det till kommunikation som i sin tur leder till att såna här idiotiska beslut aldrig borde kunna existera.
För att sammanfatta; man blir en bättre människa, lärare och vän om man bara har förståelse, men har alla det? Oj, oj, långt ifrån alltså, och det är detta som är så skrämmande och gör att jag har svårt att sova på nätterna... Låt eleverna vara som de är, låt människor vara som de är, man uttrycker något i allt man gör...och det är inte jag eller någon ledare som ska fördöma det andra människor uttrycker med en "provokativ och utmanade klädsel" eller " en kalsongkant som syns" eller "en jobbig attityd". Vuxna människor kan tänka själv! Dem man ska fördöma, det är de människor som trycker ner andra för att komma ett pinnhål högre i samhällshierarkin!
Tack för mig, hoppas alla fortsätter ha en trevlig helg, själv ska jag på Magnus Betnér imorgon, lördag... en lika härlig cyniker som jag själv, så jag har höga förväntningar, även om han inte kan vara lika rolig som mig så kan man ju kanske få skratta lite åt allt helvete och maktmissbruk som finns just här, just nu! Vi måste resa oss upp, och andas ny luft!

Tillägnat alla som fått sin klädstil eller sätt att vara på kommenterat från någon som inte har en jävla aning om vad det handlar om. Mittenfingret i luften! (oj, vad arg jag känner mig nu...)
Ängeln värmer!

Den politiskt korrekta kostymen passar mig riktigt bra!

...så efter ett litet uppehåll i bloggandet kommer jag tillbaka som en ny människa, lite mindre kontroversiell, lite mer robot, lite mer avskalad personlighet liksom. Personlighet är inte bra, iallafall inte om den sticker ut för mycket, iallafall inte om man är för snäll, iallafall inte om vågar visa sig svag och skör.
Så dagens ämne blir först...vårt dåliga väder för att sen glida över i en stilla undran angående nya filmen om James Bond, över i en politisk korrekt vinkling kring friskolors vara eller inte vara för att sedan avsluta med det mest normbrytande av allt; lite sportsnack! Allt kryddad med så lite personlighet och medmänsklighet som möjligt, för man blir poplärare som individ om man följer strömmen, och popularitet är ju verkligen något att sträva efter, strunta i dina egna värderingar och normer - det är den populära, ja-sägande människan som finner sig i allt som kommer att segra till slut, kom ihåg det kära vänner!!!
Urk! Vänta lite, jag måste bara gå och kräkas först, orden jag skrivit hittills smakar så jäkla illa i min mun, de är så falska och överironiska så jag blir magsjuk bara över att tänka på att 95% av befolkningen skulle köra givemefive efter att ha läst mitt förra och detta inlägg. "Fan vad gött skrivet, bloggar ska ju handla om mode och vilken tid man vaknar på morgnarna, vilka filmer som är bra och hur mycket man ska festa i helgen. Inte kan man ju skriva om känslor och orättvisor, vilka orättvisor förresten? Finns det orättvisor? Jag har då inte sett några? Jag tjänar jättebra och mår bra med mitt liv så sluta klaga Rickard! Var inte så negativ! Vi lever ju iallafall, var nöjd med det!"
Upprop! Hänger alla med? Blev det för många ord? Vet alla vad ironi är? Jag tillhör den ironiska 70-talistgenerationen och jag raljerar lite grann bara. Jag antar att det bara är intelligenta människor som läser denna blogg (enligt mig är intelligens ett ganska abstrakt begrepp, intelligens för mig är att fatta egna beslut och vara som man vill - det handlar inte om betyg eller om att göra ett bra projektarbete) så jag går inte närmare in på vad ironi är, utan ni kan ju bara fortsätta stötta och vara de underbara människorna som ni är. Ge värme, bli inte en död fisk och låt aldrig lågan dö!

Varför detta lilla uppehåll i bloggandet då i ett par dagar? Jo ni förstår att lilla Rickard har varit på kurs i storstaden med de stora elefanterna, 200 NTI lärare samlade i en och samma aula, så himla vackert att se och uppleva (host host). Var på s.a.s "konferens" i dagarna två. Konferens är ett vuxet begrepp som går ut på att lägga miljoner kronor på att få se sin personal bete sig som infantila grisar ett tag. Konferens är vuxet. Konferens är ett uttryck som man myntat för att visa att vigörsakertillsammanspåenannanortochdåärvilitefinareänandra. Konferens är ju bara för Götlabörjsgött!! Oups, nu blev jag cynisk igen, förlåt! Och jag som lovade att skärpa mig! Vad ska det bli av dig Rickard? Vad ska du bli när du blir stor? Var inte så enfaldig och tro att du någonsin kommer att påverka någon att göra något bra! Du är ingenting!
Förlåt, förlåt ännu en gång, jag vill inte påverka någon, det gör andra så mycket bättre än lilla jag, jag skriver bara "Texter från hjärtat". Det här blev ju mycket om egentligen ingenting, men låt er inte luras, för detta ingenting innehåller säkerligen substans också, ni läser, ni tar in det, ni loggar ut som en ännu finare människa...
Det jag egentligen skulle skriva om idag var ju en insikt som slog mig när jag satt i föreläsningssalen under konferensen igår, och lyssnade på en underbart bra föreläsning om människors utveckling och vikten av förståelse. (Ni som känner mig bra vet att jag sällan blir imponerad av föreläsningar, och för er som inte känner mig utan bara tycker jag verkar vara en jobbig människa vet alltså först nu att jag tycker att högst 2 av 100 föreläsningar ger mig som person nåt). Varför gillar då inte jag föreläsningar? Jo, för att jag själv är en så grymt bra lärare/föreläsare så ingen kan bräcka mig när det gäller underfundiga vinklingar i ett ämne, roliga kommentarer, publikkontakt och pedagogiska innovativa ideér. Jag blir alltid bara irriterad på att det står en människa på en konfeeerrraaaaannns(uttala gärna lite överklassigtfranskt...) som har fått 50000 kronor för att sparka in redan öppna dörrar och alla är sååååå nöjda. Hrm, jag tar inte betalt och jag står fan tolv 80minuterspass i veckan och föreläser och gör folk till bättre människor. Inte för att få betalt, för lönen är en kränkning, utan för att jag älskar det jag gör. Föreläsare föreläser inte alltid för att de älskar det, utan för att det är "deras jobb", ni fattar skillnaden va? Gör ni inte det så fundera i så fall på varför vissa lärare alltid kommer att vara omtyckta till 100% var de än kommer att jobba, medans andra...ja jag behöver inte förklara. Jo, för att vissa ser det som ett jobb medan vissa ser det som en livsstil, en livsstil att älska, en livsstil att leva med! Är ni med mig?
Detta är inte avslutat för jag har inte ens kommit till kärnan ,men långa inlägg kanske inte alla orkar läsa så jag återkommer lite senare, och som ni säkert redan fattat så har kostymen i rubriken aldrig varit på, den har aldrig existerat och som jag råkar säga i filmen; "skjut mig" om ni ser mig bära den någon gång, för den kostymen är den värsta bördan för vårt släkte, för oss sensitiva, vackra människor, som visserligen kanske är trasiga inombords, men som ändå har något att förmedla. Och kom ihåg; responsen ska komma inifrån!

Tillägnat min inre svaghet som låter mig ta den skit jag inte förtjänar från folk som jag helst vill spotta i ansiktet för att de brister i medmänsklighet och förståelse!
Ängeln trotsar tröskeln!

(På allmän begäran måste jag bara kommentera klubban som jag stoppar i munnen på slutet av filmen, jag har fått galet mycket kommentarer om detta, och jag säger bara...jag har inget svar på varför jag avslutar intervjun så, jag tycker så här i efterhand att det var grymt snyggt av Mr Ronnback att ta med det eftersom det ger en "okonventionell laidbackattityd" som filmen är vinklad till att vara. Men jag kan hålla med om att det är lite bimbovarning...haha)

Tungan rätt i mun nu Rickard!

Shit, sen någon vänlig själ satte in en räknare på min sida har jag tydligen typ över 100 besökare om dagen...Vilket alltså innebär att jag måste bli mer politisk korrekt, jag kan alltså inte längre skriva om min egen svaghet, mina egna erfarenheter om mobbing, hur det är på jobbet och hur medmänskligheten flytt landet. Inte heller kan jag skriva om min ståndpunkt när det gäller politik och jag tänker inte heller nämna att Svenska Akademin är det hetaste bandet för mig, och har varit så länge nu, tack vare de brutala texterna om hur det egentligen ser ut i vårt land!
Shit, mina händer är bakbundna och detta leder till total prestationsångest så förvänta er inga nya inlägg på ett par veckor.. Jag kanske ska börja recensera filmer och musik på sidan istället, och ge alla en 3:a i betyg! Känns ju mainstream och politiskt korrekt! Jag borde kanske börja ogilla att jobba med elever och sitta i fikarummet lite mer! Jag borde bygga lite muskler och behandla det motsatta könet som det "lägre stående" för det är ju vardagen av i dag! Egentligen borde jag bränna mina band t-shirts, kasta kedjan och dra upp brallorna en decimeter, eftersom oss emellan; inte ska väl en lärare av idag misstas som en elev av nyanställda, eller? Det jag i allafall absolut borde göra är att bli lite mer elak överlag, eftersom (citat från säker källa) "Rickard är för snäll med sina elever".
Jag lovar och svär, att bli mer som storebror, som bevakar varje steg, som trycker ner och som misshandlar verbalt! Det vill jag vara, det passar mig...jag som är uppväxt i den ironiserande generationen. Inatt sover jag gott för imorgon träder den nya varasomallaandraRickard fram.
Vem fan vill höra om mobbing och svagheter? Vem vill höra om känslor, misshandel och orättvisor?
Nej för fasen, nu kör vi snack om film, tv, skotrar, hembränt och vad som har hänt under dagen istället. Go Rickard go!
Tillägnat mitt nya jag! Den normaliserade människan!
Ängeln finns där!
Tillägnat mig och min nya roll!

"Fan vad du är fet, du borde äta mindre!"

Får man säga så till en överviktig person?
Nä, det är klart man inte får i vårt normaliserade samhälle. Säger man så eller hör man någon säga så till en överviktig person då blir man lynchad direkt och det är väldigt politiskt inkorrekt. MEN varför ska vi smala behöva ta skit från alla helt öppet? Är det alltså mer ok för folk att säga "Ät lite mer du, det kan du behöva!" eller "Spara till Rickard, så att han inte tynar bort"...
Alltså ursäkta mig kära vänner, varför tror folk att jag tar sånt bättre än vad feta människor tar att man kommenterar deras vikt? Det blir en sån där obehaglig dubbelmoral som gör att folk bara kan trycka ner oss smala utan att behöva ta skit för det, och det stör mig fruktansvärt. Vi kan väl ha haft lika mycket problem med det som överviktiga har haft problem med sin vikt, eller? Nä det är klart vi inte kan, eftersom smala människor är "lyckliga människor" och vi "kan tåla" elaka kommentarer som slinker ur munnarna på oaktsamma människor.

Nästan varje dag får jag höra någon slags kommentar, liknande de jag berättade om ovan, och jag känner mig så jäkla förbannad varje gång. Idag var det en kollega som sa "Du, Rickard idag är det potatisgratäng på Bryggeriet, det kan du behöva!!!"...Visst, självklart sväljer jag bara och tar skit, den skiten som jag anser att ingen ska behöva ta!
En timme senare säger en annan person något annat som skulle varit helt oacceptabelt att säga till en överviktig person, men till mig är det självklart ok att säga det, eftersom jag är "en lycklig smal människa" som "kan tåla" sånt.
Har jag själv valt att vara smal? Nej, alla i min släkt är smala!
Skulle jag själv säga rakt ut till en överviktig att hon/han är tjock? Nej, varför skulle jag? Jag älskar alla människor som är ärliga och sensitiva oavsett vikt!
Vad tänker dessa människor med som gillar att personligen kommentera andra människors vikt rakt i deras ansikte? Inte en aning, men en näve hat ska de fan ha, för det sårar in i själen det de säger!
Jag ska fan börja vara cynisk tillbaka till dessa människor, för oss emellan borde de väl kunna tåla det eftersom de säger sånt till oss smala;
"Men du då, du är otroligt ful!"
"Men du då, du är otroligt ointelligent!"
"Men du då, du borde inte äta så mycket på MAX!"
Tror ni de vill höra sånt? Nä tänkte väl det, men det är fan sånt som levereras från deras munnar vareviga dag, tanklösa idioter!
Stannar så här, hoppas folk förstår vad jag menar!

Tillägnat till kroppen som jag någongång kanske kommer att finna mig själv i, inte omöjligt, men inte heller troligt!
"Feelings that grows stronger in the dark" Ängeln exixterar!

Tänk om man kunde vara som han...

Är pojken på sjuminutersfilmen här nedanför verkligen jag? Den pojken som aldrig vågade se någon i ögonen? Tänk att det finns elever som vill göra en dokumentär om mig? Känner jag igen mig själv? Ja, lite grann, men är jag verkligen så här bra och säger jag verkligen så här smarta saker i verkligheten, här och nu?
Jag kanske ändå har blivit en person som betyder något, från att ha varit allas dörrmatta? Jag vägrar tro på det, men ibland, när jag drömmer mig bort, är jag som i filmen... någon rolig, intressant, viktig människa som inspirerar och skapar minnen!
Varför känner jag då inte den här känslan av lycka så ofta som jag borde? Tänker på detta hur mycket som helst och kommer fram till samma svar varje gång. Jag räcker inte till, och ändå är jag så stressad att jag inte ens hinner ikläda mig roller som alla andra gör, olika roller i olika situationer. Kanske därför man har så svårt att passa in, man är den man är hela tiden, oavsett omgivning och tidpunkt... Bra eller dåligt? Tiden får utvisa, men hittills kan man väl lugnt säga att det bara varit till ondo. Men den ärliga människan måste få segra någongång i livet, så är det bara! Lydnad är tydligen tänkt som vår samhällsinsats, men våga stå upp och SKRIK!

Tillägnat Mr Ronnback som tyckte att jag var tillräckligt speciell för att göra en film om!
Och ner kom en ängel ...

Oprovocerade våldet är för starkt!

Jag tar er med på en resa tillbka i tiden, till 12/12 2006. Bakgrundsfakta:
Jag och Albin!
Looptroop på Brasseriet i Luleå!
Åldersgräns 18 år!
Mitt favoritband skulle komma till stan, och gissa om jag kommer att minnas denna kväll, den råkyliga kvällen före lucia, för alltid. Eftersom jag tidigare har berättat om att jag anser att jag till stor del har "fel typer av kompisar" (men vissa får inte chansen att välja...) så ville förstås ingen följa med eftersom mina "vänner" mest gillar U2, Kent, Rednex och annan intetsägande musik som gör att man slipper tänka efter när man lyssnar.
Men Albin, som eg. inte visste vilka Looptroop var, lyckades jag få med...och det kan man ju lugnt säga, så här med facit i hand, räddade livet på mig.
Jag hade förstås bestämt mig långt innan för att inte dricka något eftersom jag ville njuta av mitt favoritband nykter (ok, detta räddade också livet på mig...), och när vi kom dit var det smockfullt med folk och 18årsgränsen gjorde sig påmind. Inte påmind på det sättet att man kände sig gammal, jag menar senast i lördags nekades jag köpa något på systemet för att jag inte hade leg med mig, och "mig kan du inte lura att du är över 20..." som den ytterst "trevliga" och tillmötesgående tjejen i kassan sa, utan påmind genom att stämningen var sådär tonårshetsig...
Tonårshetsigheten att hålla på att knuffas som fasen för att markera revir på dansgolvet.
Tonårshetsigheten att killarna tror de är guds gåva till tjejerna och limmar stenhårt fast tjejen redan sagt nej tjugo gånger.
Tonårshetsigheten att det oprovocerade våldet ligger i luften för att höja upp sitt eget unga ego.
Om någon vet hur Brasseriet är uppbyggt så finns det en övervåning också, och jag och Albin gick upp dit för att kunna kolla ner på Looptroop när de uppträdde, vi var smarta nyktra killar tänkte vi!
Klockan tickade på...23:00, bandet skulle just gå på! Då kom det en liten kille, huvudet kortare än mig, typ 17 år och trängde sig in mellan mig och Albin för han tydligen också skulle "kolla ner" på bandet från övervåningen. Helt nyktra sa jag och Albin: "Ta det lite lugnt, vi har liksom stått här i liksom en timme och väntat, så du får ta någon annan plats", inte surt, inte ironiskt, inte otrevligt...bara....helt vanligt liksom.
Han drog iväg och PANG!!! 30 sekunder senare hade han med sig ett helt gäng med whiggers som hade hittat en orsak till att bruka våld på två oskyldiga killar. Mina ben vek sig när jag oförberedd fick ta emot en stol i ryggen, slaget med stolen var så hårt så att stolen splittrades och jag kände träet från stolen regna ner över mitt ansikte när jag låg ner helt oförstående och fick ta emot sparkar, dessa sparkar som jag så många gånger förut kännt mot min tunna kropp.

"Släng ner honom!", hörde jag någon ropa, och jag fattade direkt... Ok, de hade tänkt att slänga ner mig och Albin från övervåningen, ner på scenen som låg ca 6 meter nedanför...en säker död, eller åtminstone invaliditet för resten av livet. Jag kände två killar ta tag i mina ben och började slita upp mig, i ögonvrån såg jag Albin stå i försvarsställning och mota bort fyra andra unga killar. "Fan, det här är fan inte sant, jag kommer att dö till Bandit Queen, helvete!", tänkte jag och skrek rakt ut, men det kom inget ljud från min mun, läpparna formades till ordet men det hände inget. Paniken var total och jag fick tillbaka den där härliga känslan av att fyra killar på högstadiet bär ut mig för att snöbada mig trots att jag skriker och kämpar emot...
Helt plötsligt såg jag som i slowmotion en tom ölflaska komma flygandes genom luften och den stannade inte upp förrän den träffade Albin rätt i tinningen. PANG! Ölflaskan splittrades mot Albins huvud och glasbitarna stack ut från hans öra, hans tinning och hans kind samtidigt som blodet sprutade som i en dålig film! Killarna stannade upp några sekunder, och jag kröp med skadad rygg nerför trappan och skrek på hjälp. Då, just då, lyckades orden forma sig och luften trängde sig ut genom strupen, dessa underbara ord, HJÄLP, fick alla att reagera. Till och med Babylonvakterna, som stod och mumsade banan som värsta aporna, fick fart. De sprang upp på övervåningen och jag såg att Albin låg, badandes i sitt eget blod, på heltäckningsmattan med killar över sig...
Vakterna visade varför de är vakter och började veva vilt omkring sig, men utan att bry sig om min käre vän som låg på golvet. Allt gick fortsatt som i slowmotion och till slut stod ambulansen utanför Brasseriet och jag fick chockad och blodig redogöra för polisen vad som hade hänt...
Historien fick inte ett lyckligt slut (tyvärr, alla fans av feelgoodhistorier), eftersom jag numera blir livrädd vid stora folksamlingar, har mardrömmar om platsen, händelsen, killarna. Och Albins öde vill jag helst inte prata om...
Vad lär jag mig av detta? Jo, fan vad bra det är att gå ut nykter när man väl går ut, då kan man iallafall redogöra för EXAKT vad som händer!
Vad lär jag mig av detta? Jo, att det oprovocerade våldet kan slå till när som helst, mot vem som helst. Det är väldigt ofta så att den som blivit misshandlad inte har någon som helst skuld i det hela, utan det är oftast så att det är ett apgäng som bara vill ha kul, och väljer vem som helst!
Vad lär jag mig utav detta? Att man måste vara stark för att få respekt i dagens ytliga, våldsamma, fascistiska samhälle.

Kommer aldrig bli som er, frågan är om det finns plats för mig i denna värld?
...och ner till mig kom en ängel. Att känna något - är det min tur att göra nu.

Tillägnat de som hittills skrivit och kommenterat, visst skriver jag för min egen skull, men för varje kommentar känner jag hopp för mänskligheten, hopp för mig, hopp om en morgondag, och dessutom visar ni på att ni själva kan forma era tankar till att våga och vilja kommentera! Tack!

Skendemokrati!

Politiska bloggar suger! När alla bara fullt ut ska vädra sina åsikter när det gäller miljöförstöring och invandring. Fan låt mig vara! Jag är min egen politiker, som förespåkar humanism och sesitivism...visst det vinner jag fan inga val på, har man såna åsikter får man knappt vänner, men känslan att rättvisa ska skipas någongång i framtiden är stark, eller hade jag åtminstone inte den känslan skulle jag gå under. Det måste finnas en värld där naiva och snälla människor, like me, som sparkar uppåt och slickar neråt ska få en rättvis chans.

Samhället idag håller ju på att brytas ner och ingen verkar riktigt fatta skeendet i detta. Man kanske skulle satsa på att bygga broar mellan fattiga och rika istället för att öka den obehagliga klyftan som finns. Vissa måste slava för att ens ha råd med mat medan fallskärmar vecklas ut var och varannan dag. I vårt astridlindgrenland där vi alla lever och mår gott finns det ingen jävel som vågar käfta emot, allt ska ske efter givna mallar och på givna kommandon.

Heil, sitt still och håll din käft!

Heil, vänd kappan efter vinden!

Heil, det är lättare att ledas än att leda!

Heil, här finns ingen plats för originalitet!

Skolan, samhället, livet...allt ska bestämmas åt oss, och vi står där med öppna munnar när de matar oss med leda och tanken på tillväxt och profit!

Eftersom jag är punk i grund och botten avslutar jag med följande:

"Hur kan du sitta där och tiga med din flaska och le när alla frivilligt vandrar mot ett nytt USA?

Stängda käftar och inte en tanke på att bidra med ord, ja då blir det lätt för Reinfeldts gäng att få oss dit dom vill. Och då, käre vän, då blir det du och jag som lider, du och jag i alla tider!"

Mittenfingret i luften!

...och ner till mig kom en ängel!

Tillägnat de som läser ALLA min inlägg och låter sig beröras, ni är vackra!

"Helvete killar, ta honom!"

Gympan, eller rättare sagt det enda ämnet i skolan som fortfarande bygger på en läskig oåtkomlig hierarki där de mindre duktiga individerna verkligen blir utsatta, är dagens ämne.

Snacka om att om det är någonstans som mobbing och utfrysning frodas så är det inom de svettiga, vidriga väggarna i en gympahall. Inga korridorer där andra lärare kan se vad som händer, bara en oengagerad högavlönad gympalärare och, framförallt, en massa elaka tonåringar som är mitt i den främsta perioden av utseendefixering och ångest för kroppar. Det närmaste USA:s "underbara" utseendefixering man kan komma, antingen är man cheerleadertjej eller idrottskille för att vara någon. I svenska skolor nu och då och i framtiden kommer alltid jämförelsen, och det vidriga himlandet med ögonen om man ser någon för smal, för tjock, för ful, för finnig, för svettig, för små, för stora och alla andra epitet som märker ut en kropp som inte är lika mycket värd som den perfekta muskliga killkroppen eller storbystade och smala tjejkroppen, vara kränkande.

Inte för den som gör det utan för den som redan har "allt" i den åldern, har kroppen, har musklerna, har brösten, har självförtroendet, är...lycklig!

Åter till rubriken...jag var inte speciellt svag i idrott, jag var medelduktig i de idrotterna som var viktiga, och som alltid verkar vara viktiga i världens mest fascistiska ämne, som gjort för att rangordna och trycka ner, nämligen...orientering, längdåkning, detta eviga springandet och sporten där alla idoler frodas för tjejerna; fotbollen. Däremot var jag suverän i "idrotter" som inte räknades...innebandy, minigolf, pingis och schack...och hur ofta fick man visa upp detta?

Elitspelare i fotboll? MVG utan att behöva göra nåt annat än spela fotboll...

Elitspelare i bordtennis? Knappt G, men bara om du är på samtliga lektioner!

Själtagarna som jag berättat tidigare om var självklart ute efter mig på gympan, jo verkligen speciellt mycket på gympan. Jag tänker inte gå in på hur många gånger de passade mig på fotbollen bara för att sekunden efter våldsamt få sparka ner mig för att "jag rörde bollen på fel sätt" Nä, jag nämner istället alla de tusentals gångerna som jag tvingades in i duschen med kläderna på, nä jag nämner istället alla röda märken som jag hade på min kropp efter att själtagarna piskat mig med handdukar i duschen, nä jag nämner de gångerna jag blev utkastad från killarnas omklädningsrum iklädd endast en handduk att skyla min smala osäkra pojkkropp med som var rödslagen av badhanddukarna - det är detta jag pratar om...

"Helvete killar, ta honom" har etsats sig fast i mitt minne, i min själ, i min framtid som människa och i evigheten. Skrikandes jagar de mig genom gympahallen på bergviken, nerför trapporna till omklädningsrummet, in i duschrummet och ensamma med mig förstörde de mig för obestämd framtid. Eller sa jag ensamma? Ensamma med mig kanske, men jag såg ju många många unga människor som bara stod och tittade på, som tittade ner, som vände sig om och gick, som inte kunde säga "sluta nu killar", varför kunde ingen? Varför ville ingen?

Ok, jag fattar, jag var inte värd något, jag var ju bara den där lilla, smala killen som ingen såg, han som gick bra att använda som dörrmatta, hur kunde jag vara så dum att ens ifrågasätta varför? Hur kunde jag glömma...

Tänkande människor håll ut, det kommer en morgondag! Sparka uppåt och slicka neråt tack!

Tillägnat de utstötta, de annorlunda, de som vågar visa känslor! Och till F och M - ni kommer att klara detta!

Ibland når man fram till 100 %

...som efter lektionen med EC3B när de gjorde personliga redovisningar.

...som när personer som vågar vara svaga tar mod till sig och säger ifrån.

...som under lektionen i psykologi idag tillsammans med MP2A.

...som efter samma lektion idag när två underbara individer stannade kvar bara för att få säga att de tyckte jag var modig som berättade om det jag gjorde.

...som när man käkar lunch tillsammans med tre underbara kollegor och vänner.

...som när man alltid hälsas av glada tillrop av Mp3A

Jag kanske är lite väl uppåt idag, och det kommer jag säkert att få sota för tids nog, kanske redan imorgon, men kanske ändå inte. Man brukar säga att "vad som går runt kommer tillbaka", men frågan är om det inte är meningen att vissa ska ha mer sorg och olycka i sina liv än andra. Detta borde alltså innebära att vissa energivampyrer tar så mycket kraft av mig så att jag aldrig kommer att komma upp till deras oöverträffade höjder, för jag vill inte ta kraft, utan jag vill ge energi, ja gud vad jag vill ge energi och engagemang!

Mina kandidater sa till mig idag att: "Gud Rickard, du är så pedagogisk och har sånt grymt engagemang så man blir nästan mörkrädd av vilken skillnad det är på lärare och lärare"

Ok, jag fattar att jag är bäst...nä men skämt åsido, jag skriver självklart inte detta för att visa på min egen överlägsenhet för det får andra ha åsikter om, utan jag skriver detta för att man borde tänka efter vad det är som gör en bra lärare till just en bra lärare. Återigen blir mitt svar detsamma som alltid; engagemang och medmänsklighet.

Hemskt att visa att man är människa och inte en känslokall lärarklon? Nej!

Hemskt att kunna ge någon annan beröm för att den gör något bra? Nej

Hemskt att våga stå upp för de svaga? Nej!

Hemskt att bara vara Rickard? Ibland, men inte just idag!

...men som jag sagt tidigare, imorgon är en annan dag!

Tillägnat de som fick mig att må bra idag!

Bittert när verkligheten kommer ikapp!

Efter uttömningen som förra inlägget innebar så har jag bara glidit runt i en magsjukedimma. Själv drabbas jag aldrig av själva sjukdomen, har väl blivit immun kan man tänka, men däremot har ungarna varit magsjuka omvartannat i en vecka nu... Har inga problem att vara hemma med dem från dagis, men jag får så himla dåligt samvete gentemot mina elever. Just det där dåliga samvetet som gnager har jag alltid haft, fast det beror säkerligen mest på att man har så dåligt självförtroende. Så fort det blir en situation som är annorlunda eller som inte följer gängse normer så blir jag liten och svag igen. Är jag hemma från skolan med sjuka barn - dåligt samvete för eleverna. Är jag på skolan till 17:00 every day - dåligt samvete för att ungarna får vara kvar sist på dagis. Är jag för glad och snäll med eleverna - dåligt samvete för att de andra lärarna tittar snett. Är jag på fest - dåligt samvete för att man inte pratar med alla...ja du ser, listan kan göras lång och allt beror bara på min egen inställning till saker och ting.
Det behöver inte ha med något alls att göra och jag ska inte behöva ha dåligt samvete för dessa saker, men min fjantiga hjärna fungerar så; fungerar som en slags djävul som påminner mig om att jag nog trots allt är en dålig människa för; "Rickard, du är ju ingenting".

Tillägnat min klass (främst Äpplet, Sebbe och Johan) som vågade ta en diskussion, det var fint att se engagemanget!

Tack även till alla som skrev på Psykologi B -listan som dock inte hjälpte, ni brydde er iallafall!

"Hur gick det Rickard? Hur gick det Rickard?"

...dessa ord från en spröd vacker flicka, slungade mig tillbaka till verkligheten. Va? Visste någon vad jag hette? Jag trodde alla bara kände till mig som "han som blev mobbad varje dag men ingen låtsades om". Orden från denna tjej, som jag tyvärr, tyvärr har glömt namnet på, finns fortfarande kvar inom mig. Följande föranledde hennes kommentar:

En vacker höstdag på Bergviksskolan fick mina kära våldnader för sig att göra något "extra kul", så när läraren gick ut från lektionen för att kopiera papper så låste de dörren och slet fram mig till katedern. Där tog de fram en stor häftapparat och de tre tuffa killarna visade sig extra modiga denna onsdag, denna himlastormande vackra onsdag, för två av de höll fast min arm, medan den tredje tog häftapparaten och PANG! PANG! PANG!

Chockerande tystnad spreds sig i klassrummet, jag kände att jag dog, denna vackra onsdag där himmelen var alldeles orange och glödande av mystik, denna vackra onsdag när jag hade ett stort prov i geografi som jag tränat på hur mycket som helst, denna vackra onsdag som just då befann sig på andra sidan det kalla fuktiga glaset i biologisalen på andra våningen på Bergviksskolan. Jag tittade som i ett töcken ner på min hand, och såg de tre häftklammrarna från den stora häftapparaten djup inborrade i min handflata. Jag såg blodet sprida ut sig i min hand och tittade upp... de tuffa killarna såg faktiskt lite förvånade ut. Jag tror de tänkte för sig själva "tänk att vi vågade häfta den lilla jäveln i handen", det såg iallafall så ut på deras chockade men föraktfulla ansiktsuttryck.

Jag trillade omkull och när jag vaknade upp höll två lärare på att bära ut mig från klassrummet, och då gott folk, då kom den vackra spröda flickängeln jag inte minns namnet på fram till mig och frågade lite försiktigt "Hur gick det Rickard? Hur gick det Rickard?"

Och tänk, i detta ögonblick kändes alla stift från häftapparaten inte viktigt, det viktigaste var att jag fanns, någon visste vem jag var, någon brydde sig, någon VÅGADE visa andra lite medmänsklighet.

En ganska stor del av mig dog den vackra onsdagen då himlen tydligen glödde av hat och inte av vacker förväntansfullhet över geografiprovet som jag trodde när jag steg på bussen den dagen. Varför gjorde ingen något? Var jag så löjlig och onödig som människa att ingen ens orkade bry sig? Styrkan fanns inte då och jag vet inte ens om den finns här just här, just nu, just idag, men kan det vara så hemskt att bry sig? Att stå på den svages, utnyttjades sida? Visst vore det hemskt att tänka på vad man säger och hur man beter sig mot andra? Det kanske leder till att man blir en människa som inte tänker på sig själv i första hand....usch, det vore väl illa, håller ni inte med? (tre dagar efteråt fortsatte inlåsningen på toaletterna...)

...och imorgon är det dags att konfrontera sina spöken igen och berätta historien på psykologilektionen, hoppas jag mår bättre efteråt än vad jag gör just nu.