Jag ska försöka hålla i facklan hårt! 09 känns som om det kommer bli ett bra år, och det är inte inför varje årsskifte jag har kännt så kan jag säga. Fast nytt åt och nytt år, det vore roligare och mer intrikat om det var något mer primärt som inträffade än att 31:a december blev 1:a januari, som till exempel att folk som man tycker borde ändra sin attityd och komma ner på jorden ett tag skulle ändra sig bara sådär, ungefär vid tolvslaget. Men saker och ting inträffar inte om man inte själv gör något åt det, så jag kommer då iallafall lysa upp vägen med en brännande låga även efter att detta dygn tar slut. Tack för mig, trevligt år, trevligt att jag startade upp en blogg, trevligt att någon vill läsa den, trevligt att Luleå äger i Elitserien just nu, trevligt att de få akter som peaceandlove har släppt hittills är grymma favoritartister, trevligt att käfta emot! Kram!
Tillägnat Fredrik, tack!
onsdag 31 december 2008
måndag 29 december 2008
Laddad till tänderna!
För nu har jag fått tändvätska i mitt inre för att producera en "best of" -lista anno 2008!
Som den simmande fisk jag är handlar det inte om bästa bok, bästa rövslickare, bästa konsert osv, utan om lite andra kategorier som jag förhoppningsvis kommer på under tiden jag skriver detta blogginlägg. Först bara en liten reflektion; tänk att det är under loven som man får ork och vilja att orka stå i elden, att orka käfta emot, att orka känna sotlukten i sina kläder som kommer från livets låga som man har inom sig. Jag får ork att fortsätta vara den som man inte kan schasa bort. Jag får ork att fortsätta vara den som inte bara vill tacka och bocka i vått och torrt. Jag får ork att riva en mur och bygga upp en bro istället (uppmärksamma den snygga upprepningen av "Jag...." ha ha). Hela systemet är fel, för om man är fattig, sjuk eller gammal så går man helt plötsligt från att vara en tänkande människa, till att vara en lägre stående individ - man blir en börda som inte har något namn, något jobb, någon framtid eller något människovärde. Känner ni er utanför någon gång så tänk på att bita ihop, tänk själv och stå för det du tror på - för Babylon kommer att falla och i spillrorna kommer okunskap, avundsjuka och trångsynthet få buga för kärlek och medmänsklighet!
LISTA:
Årets sämsta kommentar: "Spara en extra bit till Rickard, han behöver all mat han kan få" (sagt av en nära vän till mig som alltför ofta bara tänker på sig själv och inte inser konsekvenser av det personen säger)
Årets lektion: Två lektioner som innehöll allt, utan att jag egentligen var inblandad förutom att jag under ett par års tid jobbat för att få en så avspänd och avslappnad stämning i klassrummet som möjligt, var de lektionerna som man skulle redovisa om en person som betyder mycket i ens liv! Underbart emotionella saker blev sagda och tårar flödade som aldrig förr. Ett minne för livet!
Årets film: Måste säga "In to the wild", den sköna känslan av att bara dra och skita i allt infann sig snabbt, men samtidigt kom känslan av att man ändå kanske inte är så jäkla lycklig alldeles ensam. Blandningen av känslan i filmen, de tankar den väckte, musiken, de vackra miljöerna, de vackra personerna, kärleken och ensamheten gjorde att jag grät floder - och det är ett gott tecken på bra filmer enligt mitt sätt att se på det hela. "Låt den rätta komma in", och "Shooting dogs" (såg jag inte förrän detta år) hade även den känslan. Den där tankeväckande känslan
som inte vill släppa taget om mig trots att det var ett tag sen man såg de.
Årets kategorisering: "Kicka lärare som bloggar för personligt på fritiden" - ett trevligt ämne i ett av höstens Insiderprogram på tv3. För att fortsätta det skeva maktmissbruket så var underrubriken "Kicka lärare som spelar i deathmetal, speedmetalband på fritiden". Underbart ämne som antagligen allt för många människor missade att se! Oj, jag råkar skrika svordomar på hockeymatcherna ibland...det borde leda till en granskning eller? Jo, i vissa kommuner är det tydligen så, om man ska vara riktigt cynisk.
Årets bloggkommentarer: Oj, det där tog nästan en timme att kolla igenom alla, för att inse att uppdraget är omöjligt att slutföra. Det finns ingen som kan förlora det där. De som går in och läser är starka och fina vänner. De som går in och läser och dessutom kommenterar är änglar, och de som läser och sedan på något sätt håller det jag skriver emot mig har inte fattat någonting. Alla som har en åsikt är dock värd respekt, men ni som skriver att jag gör något för mänskligheten och för er personligen - tusen tack!
Årets kommentar från mina barn: "Pappa, det är inte viktigt med många presenter och sånt, leksaker går ändå bara sönder, och det viktigaste är ju att man är snäll, det har du ju själv alltid sagt" - Miranda 5år, veckan innan jul!
" Men, titta pappa! De äter upp varandra ju" - Theodore 3år, efter att ha råkat se en kraftig hångelscen i en tvfilm nu i veckan.
"Min pappa är väldigt speciell och underbar, för han busar så mycket med mig hela tiden" - Miranda 5år, i samtal med en dagisfröken, medan jag står och tjuvlyssnar i smyg i hallen på dagis när jag ska hämta ungarna.
"David och Julia verkar vara fina människor, de tyckte jag var rolig att leka med och vet du pappa; jag tyckte de var väldigt väldigt förtjusande" - Miranda 5år, visar prov på ett ordförråd utan dess like efter ett besök på en lektion med Mp06 i våras.
"Om inte du lyssnar på mig nu Miranda så kommer jag att sätta leverpastej i hela ditt ansikte nästa gång du sover, och jag ska vara vaken jättejättelänge, det du!" - Theodore 3år, uttrycker sig väldigt rakt på sak när han och Miranda sitter och bygger med lego.
Blogginlägg som blir för långa orkar ingen läsa, inte ens när de levereras från mig (host host), så jag fortsätter listandet när tillfälle ges! Sköt om er där ute och hoppas ni njuter av lite ledighet, oavsett vad ni gör i vanliga fall. Själv rustar jag mig med att rätta filmanalyser och planera "Konungens återkomst" den 7e januari!
Tillägnat alla som bryr sig om den som är annorlunda, sett ur omgivningens kritiska blickar! Kom ihåg - snart är det min tur att vara lycklig - fri från helvetet!
Som den simmande fisk jag är handlar det inte om bästa bok, bästa rövslickare, bästa konsert osv, utan om lite andra kategorier som jag förhoppningsvis kommer på under tiden jag skriver detta blogginlägg. Först bara en liten reflektion; tänk att det är under loven som man får ork och vilja att orka stå i elden, att orka käfta emot, att orka känna sotlukten i sina kläder som kommer från livets låga som man har inom sig. Jag får ork att fortsätta vara den som man inte kan schasa bort. Jag får ork att fortsätta vara den som inte bara vill tacka och bocka i vått och torrt. Jag får ork att riva en mur och bygga upp en bro istället (uppmärksamma den snygga upprepningen av "Jag...." ha ha). Hela systemet är fel, för om man är fattig, sjuk eller gammal så går man helt plötsligt från att vara en tänkande människa, till att vara en lägre stående individ - man blir en börda som inte har något namn, något jobb, någon framtid eller något människovärde. Känner ni er utanför någon gång så tänk på att bita ihop, tänk själv och stå för det du tror på - för Babylon kommer att falla och i spillrorna kommer okunskap, avundsjuka och trångsynthet få buga för kärlek och medmänsklighet!
LISTA:
Årets sämsta kommentar: "Spara en extra bit till Rickard, han behöver all mat han kan få" (sagt av en nära vän till mig som alltför ofta bara tänker på sig själv och inte inser konsekvenser av det personen säger)
Årets lektion: Två lektioner som innehöll allt, utan att jag egentligen var inblandad förutom att jag under ett par års tid jobbat för att få en så avspänd och avslappnad stämning i klassrummet som möjligt, var de lektionerna som man skulle redovisa om en person som betyder mycket i ens liv! Underbart emotionella saker blev sagda och tårar flödade som aldrig förr. Ett minne för livet!
Årets film: Måste säga "In to the wild", den sköna känslan av att bara dra och skita i allt infann sig snabbt, men samtidigt kom känslan av att man ändå kanske inte är så jäkla lycklig alldeles ensam. Blandningen av känslan i filmen, de tankar den väckte, musiken, de vackra miljöerna, de vackra personerna, kärleken och ensamheten gjorde att jag grät floder - och det är ett gott tecken på bra filmer enligt mitt sätt att se på det hela. "Låt den rätta komma in", och "Shooting dogs" (såg jag inte förrän detta år) hade även den känslan. Den där tankeväckande känslan
som inte vill släppa taget om mig trots att det var ett tag sen man såg de.
Årets kategorisering: "Kicka lärare som bloggar för personligt på fritiden" - ett trevligt ämne i ett av höstens Insiderprogram på tv3. För att fortsätta det skeva maktmissbruket så var underrubriken "Kicka lärare som spelar i deathmetal, speedmetalband på fritiden". Underbart ämne som antagligen allt för många människor missade att se! Oj, jag råkar skrika svordomar på hockeymatcherna ibland...det borde leda till en granskning eller? Jo, i vissa kommuner är det tydligen så, om man ska vara riktigt cynisk.
Årets bloggkommentarer: Oj, det där tog nästan en timme att kolla igenom alla, för att inse att uppdraget är omöjligt att slutföra. Det finns ingen som kan förlora det där. De som går in och läser är starka och fina vänner. De som går in och läser och dessutom kommenterar är änglar, och de som läser och sedan på något sätt håller det jag skriver emot mig har inte fattat någonting. Alla som har en åsikt är dock värd respekt, men ni som skriver att jag gör något för mänskligheten och för er personligen - tusen tack!
Årets kommentar från mina barn: "Pappa, det är inte viktigt med många presenter och sånt, leksaker går ändå bara sönder, och det viktigaste är ju att man är snäll, det har du ju själv alltid sagt" - Miranda 5år, veckan innan jul!
" Men, titta pappa! De äter upp varandra ju" - Theodore 3år, efter att ha råkat se en kraftig hångelscen i en tvfilm nu i veckan.
"Min pappa är väldigt speciell och underbar, för han busar så mycket med mig hela tiden" - Miranda 5år, i samtal med en dagisfröken, medan jag står och tjuvlyssnar i smyg i hallen på dagis när jag ska hämta ungarna.
"David och Julia verkar vara fina människor, de tyckte jag var rolig att leka med och vet du pappa; jag tyckte de var väldigt väldigt förtjusande" - Miranda 5år, visar prov på ett ordförråd utan dess like efter ett besök på en lektion med Mp06 i våras.
"Om inte du lyssnar på mig nu Miranda så kommer jag att sätta leverpastej i hela ditt ansikte nästa gång du sover, och jag ska vara vaken jättejättelänge, det du!" - Theodore 3år, uttrycker sig väldigt rakt på sak när han och Miranda sitter och bygger med lego.
Blogginlägg som blir för långa orkar ingen läsa, inte ens när de levereras från mig (host host), så jag fortsätter listandet när tillfälle ges! Sköt om er där ute och hoppas ni njuter av lite ledighet, oavsett vad ni gör i vanliga fall. Själv rustar jag mig med att rätta filmanalyser och planera "Konungens återkomst" den 7e januari!
Tillägnat alla som bryr sig om den som är annorlunda, sett ur omgivningens kritiska blickar! Kom ihåg - snart är det min tur att vara lycklig - fri från helvetet!
fredag 19 december 2008
En del jullov börjar bättre än andra...
Det gnisslande låset till mitt skåp i skolan gick upp. Jag tittade först åt höger och sen snabbt åt vänster för att försäkra mig om att ingen var i närheten. Äntligen skulle jag få gå hem och njuta av ett jullov. Ett jullov som egentligen inte skulle innehålla så mycket, men för mig skulle det inte bli ett jullov, utan för mig handlade det om en befrielse under nästan tre veckor. Jag struntade i julklappar, julmat och den mysiga ljusa och glada stämningen - det intresserade mig visserligen, men det var känslan av att komma bort från ångesten, komma bort från slagen som var välmatade och visste vart de skulle ta, komma bort från de isande kalla orden som alltid sas med så mycket hat och ondska att det kändes som att det sagda skulle ha kunnat ta död på vilket brinnande hjärta som helst. Jag ville bort från Bergviksskolan, och nu var jag riktigt nära mina drömmars mål, det kanske var en naiv tanke att fly från något som man visste att skulle repriseras om bara ett par veckor men min naivitet fick mig att hoppas att förändringar kanske skulle ske när personer haft en trevlig jul med mycket julklappar. Kanske deras julklappar skulle vara fyllda med empati och ödmjukhet denna jul eftersom de inte varit det tidigare jular?
Den gnisslande skåpdörren gick upp och jag visste att det gällde att vara snabb, bara ta mina kära skolböcker, stoppa de i min ryggsäck, dra igen dörren och springa ut i den vita snön. Men när jag öppnade dörren fick jag se något, jag fick se något som gjorde att mina rörelser frös till is, allt blev ett enda stort töcken och jag ryggade tillbaka som om jag blivit skrämd av något. Det som fanns i mitt skåp gjorde att jag skräckslaget tittade ut genom fönstret som satt bredvid skåpet, jag såg inte det jag ville se och fortsatte att med sökande blick skåda ut i korridorerna som i detta ögonblick såg ut som labyrinter. Labyrinter utan en given väg ut...
I skåpet fanns nämligen ett paket, fint inslaget och med ett vackert adresskort på. På kortet stod det med vacker flickhandstil "Till Rickard, från en hemlig beundrare". Kan detta paket vara så hemskt som jag först trodde? Jag kanske inte behövde vara livrädd för det? Jag kanske inte behövde vara rädd överhuvudtaget? Det här var kanske dagen jag hade väntat så länge på... Ängeln (ni vet hon från blogginlägget från den 1/10) kanske ville ta kontakt med mig igen, men var precis som jag, en blyg liten själ som inte vågade göra det på något annat sätt än att stoppa in paketet i mitt skåp i hemlighet. Men hur hade hon fått in det i mitt skåp? Jag tittade mig runt igen i den tomma skolan med de vidrigt gröna väggarna. Väggarna sa ingenting till mig denna gång. Annat var det när jag hade legat fasthållen på biljardbordet( blogginlägget från 2/11) och väggarna hade grinat åt mig och berättat sanningar för mig om vad som skulle hända härnäst.
Min underbara ängel! Min själ! Direkt nedstigen från det blå! Bara till mig! Jag rös till när jag tänkte på vilket underbart jullov detta skulle bli iallafall. Kanske, kanske jag skulle våga mig på att ringa henne under jullovet, kanske hon inte bara tyckte synd om mig utan hon kanske t.o.m tyckte om mig. Det där sista slog jag snabbt bort från tankarna. Varför skulle hon tycka om mig? Det gjorde ju inte ens min egen familj kändes det som. För om man tycker om en person så låter man väl den personen få höra ord som "Vad bra du är" eller "Jag tycker om dig" och det hade jag aldrig någonsin fått höra.
Nåja, om det nu var så att hon "bara" tyckte synd om mig så hade hon iallafall gett mig en present och gjort starten på mitt jullov till en magisk saga. Jag kollade mig omkring en sista gång innan jag började öppna det vackert inslagna paketet. Tänk att hon hade gjort ett paket, och så fruktansvärt vackert det var. Att hon hade tagit sig tiden, att någon tog sig tid för mig - för annat än när det gällde att trampas på... Rev försiktigt upp sista delen av paketet och fann en ask, hjärtat slog riktigt snabbt av lycka och jag såg allt som i en dimma, en dimma av kärlek, ren och skär lycka. Jag gläntade försiktigt på locket och tittade in i den lila sammetsasken. I asken, den vackra asken, låg det en lapp. Läste lappen en gång, förstod ingenting. Läste den en andra gång och började gråta. Jag grät och grät och kände hoppets låga försvinna. Jag gled in i mörkrets dimma och kippade efter andan. Saker passerade i mitt huvud och rösterna i huvudet sa: "Rickard du är ingenting, fattar du inte det". Jag vände mig om med salta tårar rinnande ner för bägge kinderna och såg DOM genom fönstret, de skrattade åt mig och flinade sina kalla, obehagliga leenden. De pekade finger åt mig och skrek fula saker, hemska saker allt medan jag satt på huk och grät och tittade på paketet och asken och dess innehåll.
Jag tog mig upp på skakiga ben och tittade ner i mina små, smala händer och såg lappen ligga där. På lappen stod det:
"Din fula lilla äckliga bögjävel, trodde du verkligen att någon skulle vilja ge dig ett paket. Paket får bara de som någon tycker om, ditt svin. Vi väntar på dig utanför. God jul förresten råtta!"
Med långsamma, uppgivna steg gick jag mot mitt jullov, men innan jag skulle få komma hem skulle jag behöva gå ut till de som väntade utanför, de som naiva lilla Rickard under en minut trodde var hans ängel, hur kunde jag tro något så jävla dumt? Det är klart att det de skrev på lappen stämmer. Jag är ju ingenting, jag är en genomskinlig gas som visserligen existerar, men som folk lika gärna kunnat vara utan. Jag gick mot utgången till B-huset samtidigt som jag såg de blodtörstiga hundarna stirra på mig genom glaset till dörrarna. "Snart hemma, snart hemma", tänkte jag medans jag kände hur tårarna började rinna igen och någon tog tag i mig bakifrån och släpade ut mig i den vackra, vita snön som blivit som ett andra hem för mig, ännu en dag i mitt liv...
Tillägnat änglar som kämpar, änglar som finns där ute, änglar som gör gott varje dag utan att veta om det, änglar som du!
torsdag 18 december 2008
Varför...
...består varje dag av så många varför?
Bara idag har jag miljoner exempel på när min egna lilla hjärna spinner igång och frågar sig själv varför saker och ting är som de är.
Varför vill vissa folk alltid ha sista ordet? Vad är det som gör att man verkligen känner att man ALLTID måste säga det sista ordet? Dessa typer måste ha en inbyggd tvångstanke som går igång när konversationen börjar närma sig ett slut, en panikartad känsla som gör att man alltid måste göra sin röst hörd, om det så bara är en upprepning av det någon redan sagt så måste personen trycka ur sig den för att må gott, för livet är tydligen en tävling i att vräka ur sig mediokra plattityder. Hur ska man annars tolka detta obehagliga drag hos vissa personer?
Varför står det femton (15!!!!) sidor i Kuriren när F21 är nedläggningshotat, när Plannja kanske tvingas kicka folk eller när SSAB-anställda kommer att få gå? Fattar ingenting, men det gör mig jävligt förbannad. När det ska dras ner på massor av lärare i Boden och Luleå p.g.a att elevantalet sjunker och en enorm procent av en yrkeskår som i åratal alltid blivit behandlad som skit tvingas bort från sina jobb, står det på sin höjd en halvsida en dag, och sen försvinner problemet i djup dvala. Vad är det för skillnad på människor och människor? Jo det ska jag berätta nu: F21, Plannja och SSAB är företag där nästan alla anställda är män! Män som har ett starkt fackförbund som står bakom dem, och som har gjort att deras löner är löjligt höga om man sätter lönen i paritet med hur lång studietid de har bakom sig, hur mycket i studielån de har, och hur viktigt jobb de gör. Män håller ihop, och manliga yrken är bättre än yrken som har en övervikt på kvinnliga anställda. Män strider för högre löner, och får man inte som man vill så strejkar man för att få höjt lönen (som redan är 5000 kronor högre än en normal lärarlön) till löjeväckande summor. Dessutom får de en massa utrymme i massmedia för att "gråta ut" och det ska tyckas synd om, och det ska ältas, och det ska skrivas protestlistor, och det ska gnällas över att Luleå kommer att gå under som stad om inte dessa MANLIGA yrken behåller alla sina tusentals anställda. Jag må vara cynisk, men jag gråter inte för dessa jobbs skull, jag gråter inte för att Bertil 52 år, som jobbat på SSAB hela sitt liv och tjänat 100.000 kronor mer per år än Stina 49 år som jobbar under ofattbart pressade förhållanden på ett äldreboende för att hjälpa tio senila gamlingar på toaletten på natten samtidigt som hon är ensam på nattskiftet, får sparken från sitt jobb p.g.a arbetsbrist!
Jag nästan njuter av att folk som tjänar MYCKET pengar får känna på lite klassisk, skön arbetslöshet för ett litet slag, få lite perspektiv på att det faktiskt finns jobb som har löjligt, oförsvarbart höga löner, samtidigt som det finns jobb, där kvinnor dominerar, som har lika löjligt, oförsvarbart låga löner! Argh, jag känner att jag kokar av ilska och irritation just nu, och ändå har jag inte tagit upp alla andra saker som jag har funderat på i dag och undrat VARFÖR? Men inlägget blev så långt att jag avslutar här, och återkommer med fler tvivelaktiga personer och skeenden som irriterar mig! För finns det något bättre än att vara irriterad? Skulle det finnas något så skulle det nog vara kärlek och revolt i sånt fall. En underbar mix av två motpoler. Slicka neråt och sparka uppåt, nu och för alltid!
Ängeln snavar.
Tillägnat mitt huvud som är fullt med vackra "julklappar" i form av ord från människor som betyder.
Bara idag har jag miljoner exempel på när min egna lilla hjärna spinner igång och frågar sig själv varför saker och ting är som de är.
Varför vill vissa folk alltid ha sista ordet? Vad är det som gör att man verkligen känner att man ALLTID måste säga det sista ordet? Dessa typer måste ha en inbyggd tvångstanke som går igång när konversationen börjar närma sig ett slut, en panikartad känsla som gör att man alltid måste göra sin röst hörd, om det så bara är en upprepning av det någon redan sagt så måste personen trycka ur sig den för att må gott, för livet är tydligen en tävling i att vräka ur sig mediokra plattityder. Hur ska man annars tolka detta obehagliga drag hos vissa personer?
Varför står det femton (15!!!!) sidor i Kuriren när F21 är nedläggningshotat, när Plannja kanske tvingas kicka folk eller när SSAB-anställda kommer att få gå? Fattar ingenting, men det gör mig jävligt förbannad. När det ska dras ner på massor av lärare i Boden och Luleå p.g.a att elevantalet sjunker och en enorm procent av en yrkeskår som i åratal alltid blivit behandlad som skit tvingas bort från sina jobb, står det på sin höjd en halvsida en dag, och sen försvinner problemet i djup dvala. Vad är det för skillnad på människor och människor? Jo det ska jag berätta nu: F21, Plannja och SSAB är företag där nästan alla anställda är män! Män som har ett starkt fackförbund som står bakom dem, och som har gjort att deras löner är löjligt höga om man sätter lönen i paritet med hur lång studietid de har bakom sig, hur mycket i studielån de har, och hur viktigt jobb de gör. Män håller ihop, och manliga yrken är bättre än yrken som har en övervikt på kvinnliga anställda. Män strider för högre löner, och får man inte som man vill så strejkar man för att få höjt lönen (som redan är 5000 kronor högre än en normal lärarlön) till löjeväckande summor. Dessutom får de en massa utrymme i massmedia för att "gråta ut" och det ska tyckas synd om, och det ska ältas, och det ska skrivas protestlistor, och det ska gnällas över att Luleå kommer att gå under som stad om inte dessa MANLIGA yrken behåller alla sina tusentals anställda. Jag må vara cynisk, men jag gråter inte för dessa jobbs skull, jag gråter inte för att Bertil 52 år, som jobbat på SSAB hela sitt liv och tjänat 100.000 kronor mer per år än Stina 49 år som jobbar under ofattbart pressade förhållanden på ett äldreboende för att hjälpa tio senila gamlingar på toaletten på natten samtidigt som hon är ensam på nattskiftet, får sparken från sitt jobb p.g.a arbetsbrist!
Jag nästan njuter av att folk som tjänar MYCKET pengar får känna på lite klassisk, skön arbetslöshet för ett litet slag, få lite perspektiv på att det faktiskt finns jobb som har löjligt, oförsvarbart höga löner, samtidigt som det finns jobb, där kvinnor dominerar, som har lika löjligt, oförsvarbart låga löner! Argh, jag känner att jag kokar av ilska och irritation just nu, och ändå har jag inte tagit upp alla andra saker som jag har funderat på i dag och undrat VARFÖR? Men inlägget blev så långt att jag avslutar här, och återkommer med fler tvivelaktiga personer och skeenden som irriterar mig! För finns det något bättre än att vara irriterad? Skulle det finnas något så skulle det nog vara kärlek och revolt i sånt fall. En underbar mix av två motpoler. Slicka neråt och sparka uppåt, nu och för alltid!
Ängeln snavar.
Tillägnat mitt huvud som är fullt med vackra "julklappar" i form av ord från människor som betyder.
måndag 15 december 2008
Här har ni hjärtat gott folk!
Jag la ut det till allmän beskådan och för en gång skull lyckades jag med något... Min tyngsta termin hittills ( det har då under långa perioder varit min känsla) har plötsligt förvandlats till en euforisk känsla som jag inte riktigt kan greppa. Elevutvärderingarna kom idag och för tredje året i rad hade jag magiska siffror. Jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det hela. Det ligger inte i min natur att skryta, men man blir lite mallig i all sin ödmjukhet när man hör folk säga att "Ojojoj, vilka höga siffror jag har, fantastiskt!", medan man själv sitter där och ler i smyg för att man vet att man alltid har haft de bästa utvärderingarna på skolan. Men som sagt, nog om detta, men ibland kan jag faktiskt känna att "fan vad bra du är i allafall Rickard, var stolt nu för en gång skull, njut utav detta och berätta för alla att du faktiskt är bra!"...men när man har mycket i bagaget så är det svårt att fånga och hålla i den positiva känslan för varje dag är alltid en strid. Varje dag står soldaterna klara att anfalla, men av allt uttömmande givande som jag frambringar känns det underbart och magiskt att få känna att det går hem att vara sig själv, inte konstlad, inte diktatorisk, inte ytlig, inte fjäskande utan bara känna att mitt vanliga, sensitiva och lyssnande jag faktiskt har gått hem, om än bara för en liten stund. Ikväll kommer jag att tillåta mig själv att gå och lägga mig som en lycklig människa, en människa som fått respons och som kommer att vakna starkare och mer taggad än någonsin när klockan ringer kl 06:30 imorgon!
Sen tog en era slut kl 11:14 idag, och det kändes och känns och kommer att kännas i hela kroppen under lång tid framöver, så egentligen mår jag inte speciellt bra just nu, men minnet av över hundra underbara lektioner gör att jag försöker hålla modet uppe, för jag vet att imorgon får de svaga betala de starkas skuld, imorgon dör de svaga för de starkas skull och just därför ska då mina kärlekssoldater fortsätta starta kravaller, bildligt talat.
Underbara människor! Trots att natten kan vara kall och svart så slocknar aldrig äkta stjärnor, kom ihåg det!
Ängeln kom ner en kall dag... Helvetet slutar här!
Tillägnat mig själv, för idag kan jag få credda mig själv lite va?
Sen tog en era slut kl 11:14 idag, och det kändes och känns och kommer att kännas i hela kroppen under lång tid framöver, så egentligen mår jag inte speciellt bra just nu, men minnet av över hundra underbara lektioner gör att jag försöker hålla modet uppe, för jag vet att imorgon får de svaga betala de starkas skuld, imorgon dör de svaga för de starkas skull och just därför ska då mina kärlekssoldater fortsätta starta kravaller, bildligt talat.
Underbara människor! Trots att natten kan vara kall och svart så slocknar aldrig äkta stjärnor, kom ihåg det!
Ängeln kom ner en kall dag... Helvetet slutar här!
Tillägnat mig själv, för idag kan jag få credda mig själv lite va?
söndag 14 december 2008
Killar är så förbannat ointelligenta!
Sluta för fan bjuda på drinkar ute till tjejer som ändå bara är ute efter att få hora till sig lite gratissprit eftersom att hon vet att killar är så otroligt klena i hjärnan så att de tror att ..."Öhhh, jag bjuder den där bruden på lite drinkar så kanske hon vill följa med mig hem sen....". Kvinnlig frigörelse up my fucking ass alltså. Mannen ska vara gentleman bla bla bla och bjuda när man är ute och bla bla bla, sen utnyttjas bara mongokillar, som inte har något vett att se att hon bara är en player, till att betala svindyra drinkar bara för att kåta killar inte kan använda hjärnan!
Sluta för fan upp med att tro att man äger dansgolvet bara för att man är typ 190 cm lång och ser ut som ett muskelberg. Jo, jag vet att alla tjejer, förutom änglar, älskar killar med muskler eftersom tjejer har en tendens att inte ha tillräckligt starka linser på sig för att se insidan hos killar, men dessa breda, kvinnomisshandlarkillar i företrädelsevis vita åtsittande tröjor som inte har någon som helst rytm i blodet står och tar upp så otroligt mycket plats på dansgolvet med sitt fula cp-juckande så att man blir fullständigt galen av irritation.
Sluta för fan upp med att stå och dissa tjejer och kalla de för vidriga saker bara för att de kanske inte vill prata med dig och dina kompisar eftersom ni är alldeles för på. Bara för att du tror att du är Sveriges snyggaste kille kanske inte tjejerna gör det. Ett nej är väl för fan ett nej, även om ditt uppsvällda ego får sig en rejäl törn. Citat från killtoaletten: " Hon borde för fan tänka lite på vad hon säger till mig, fattar hon inte jag egentligen är för bra för henne. Hon har säkert legat med halva Luleå den jävla bitchen" (skratt från de andra coola killarna i samma ishockeykillarsomtrordeärhäftigafastdebaraärpatetiska gäng)
Sluta överhuvudtaget (jo, jag skriver fortfarande ihop det ordet!) med att göra livet surt för andra bara för att lyfta dig själv till en högre nivå. Ska det vara så svårt att bara kunna gå ut och ha roligt utan att behöva förstöra kvällen för någon annan? Tydligen!
Det intressanta är att vissa människor i ens omgivning faktiskt utan problem skulle kunna droppa namn på värsta dagisnivån bara för att få sig själv att komma i bättre dager. Patetiskt! Gör istället något åt era egna tragiska liv som på nåt sätt tydligen saknar humanism och empati eftersom ni är så förbannat snabba på att halshugga andra människor bara för att ni ser honom/henne som något slags sjukt hot mot er egna ställning i hemmet, jobbet, samhället, dansgolvet eller vart det nu kan vara. Alla måste ju få leva och må bra, men inte fan ska man behöva kränka och trampa på någon annan människa bara för att själv känna sig nöjd och lycklig! Jag tycker att hela den komplexa apparaten som kallas livet, börjar lukta riktigt illa. Tryck ner ctrl, alt, delete och följ med mig härifrån! Till den plats där man får göra som man vill, där människor älskar istället för hatar.
...och imorgon går en era i graven, sista lektionen någonsin med en klass som jag inte vill släppa ifrån mig, en klass som har gett och ger mig så mycket både när det gäller stimulans för intellektet och humorn i mig! Hur ska man avsluta? Med ett korthugget avsked? Med fjäskande fika som verkar ges i överdrift när terminer börjar lida mot sitt slut? Med ett par grabbiga ryggdunkningskramar? Alla minnen från dessa tre år tillsammans med den här klassen får mig att börja gråta och kippa efter luft, för känslan inom mig säger att morgondagen inte kommer att bli ljus. Hoppas någon fått ut något av min blotta existens iallafall, och har ni haft tråkigt så är jag den första att be om ursäkt för det, för det har verkligen inte varit mitt syfte. Lev vidare och fortsätt existera!
Ängeln ger näring till eldarna!
Tillägnat de jag för sista gången ska säga något vettigt till! Nu släpper jag mitt handtag till det platoniska koppel som ni haft runt er hals i snart tre år, hoppas ni fått med er insikten över hur kul man faktiskt kan ha på lektioner utan att nagga i kanten på det som kallas kunskap! Kärlek!
Sluta för fan upp med att tro att man äger dansgolvet bara för att man är typ 190 cm lång och ser ut som ett muskelberg. Jo, jag vet att alla tjejer, förutom änglar, älskar killar med muskler eftersom tjejer har en tendens att inte ha tillräckligt starka linser på sig för att se insidan hos killar, men dessa breda, kvinnomisshandlarkillar i företrädelsevis vita åtsittande tröjor som inte har någon som helst rytm i blodet står och tar upp så otroligt mycket plats på dansgolvet med sitt fula cp-juckande så att man blir fullständigt galen av irritation.
Sluta för fan upp med att stå och dissa tjejer och kalla de för vidriga saker bara för att de kanske inte vill prata med dig och dina kompisar eftersom ni är alldeles för på. Bara för att du tror att du är Sveriges snyggaste kille kanske inte tjejerna gör det. Ett nej är väl för fan ett nej, även om ditt uppsvällda ego får sig en rejäl törn. Citat från killtoaletten: " Hon borde för fan tänka lite på vad hon säger till mig, fattar hon inte jag egentligen är för bra för henne. Hon har säkert legat med halva Luleå den jävla bitchen" (skratt från de andra coola killarna i samma ishockeykillarsomtrordeärhäftigafastdebaraärpatetiska gäng)
Sluta överhuvudtaget (jo, jag skriver fortfarande ihop det ordet!) med att göra livet surt för andra bara för att lyfta dig själv till en högre nivå. Ska det vara så svårt att bara kunna gå ut och ha roligt utan att behöva förstöra kvällen för någon annan? Tydligen!
Det intressanta är att vissa människor i ens omgivning faktiskt utan problem skulle kunna droppa namn på värsta dagisnivån bara för att få sig själv att komma i bättre dager. Patetiskt! Gör istället något åt era egna tragiska liv som på nåt sätt tydligen saknar humanism och empati eftersom ni är så förbannat snabba på att halshugga andra människor bara för att ni ser honom/henne som något slags sjukt hot mot er egna ställning i hemmet, jobbet, samhället, dansgolvet eller vart det nu kan vara. Alla måste ju få leva och må bra, men inte fan ska man behöva kränka och trampa på någon annan människa bara för att själv känna sig nöjd och lycklig! Jag tycker att hela den komplexa apparaten som kallas livet, börjar lukta riktigt illa. Tryck ner ctrl, alt, delete och följ med mig härifrån! Till den plats där man får göra som man vill, där människor älskar istället för hatar.
...och imorgon går en era i graven, sista lektionen någonsin med en klass som jag inte vill släppa ifrån mig, en klass som har gett och ger mig så mycket både när det gäller stimulans för intellektet och humorn i mig! Hur ska man avsluta? Med ett korthugget avsked? Med fjäskande fika som verkar ges i överdrift när terminer börjar lida mot sitt slut? Med ett par grabbiga ryggdunkningskramar? Alla minnen från dessa tre år tillsammans med den här klassen får mig att börja gråta och kippa efter luft, för känslan inom mig säger att morgondagen inte kommer att bli ljus. Hoppas någon fått ut något av min blotta existens iallafall, och har ni haft tråkigt så är jag den första att be om ursäkt för det, för det har verkligen inte varit mitt syfte. Lev vidare och fortsätt existera!
Ängeln ger näring till eldarna!
Tillägnat de jag för sista gången ska säga något vettigt till! Nu släpper jag mitt handtag till det platoniska koppel som ni haft runt er hals i snart tre år, hoppas ni fått med er insikten över hur kul man faktiskt kan ha på lektioner utan att nagga i kanten på det som kallas kunskap! Kärlek!
lördag 13 december 2008
Laddad till tänderna!
Kollade på termometern...nollgradigt!
Wow, det blir en utmaning att försöka komma in och dansa till tung hiphop på något trevlig ställe ikväll, speciellt när jag satsar på att ha shorts på mig! Shorts är punk, punk är ifrågasättande, ifrågasättande är att våga, våga är att leva och att leva är att fortsätta simma!
Snart lov och en paus från många saker som man inte själv kan påverka i sin omgivning. Tack!
Ängeln klär sig nog också för fest!
Tillägnat alla som förstår att man måste ge för att få något!
Wow, det blir en utmaning att försöka komma in och dansa till tung hiphop på något trevlig ställe ikväll, speciellt när jag satsar på att ha shorts på mig! Shorts är punk, punk är ifrågasättande, ifrågasättande är att våga, våga är att leva och att leva är att fortsätta simma!
Snart lov och en paus från många saker som man inte själv kan påverka i sin omgivning. Tack!
Ängeln klär sig nog också för fest!
Tillägnat alla som förstår att man måste ge för att få något!
tisdag 9 december 2008
Snälla, ta mig dit där man får göra som man vill!
Jaha, och nu har det vackra alplandet beslutat att förbjuda cannabis, det känns ju som rätt väg att gå såklart. Varför legalisera sån skit som är djupt beroendeframkallande som...hrm alkohol, socker, spel och tobak. Hoppsan, vi i vårt rika, vackra astridlindgrenland har visst inte insett faran för i princip vem som helst kan ju få tag på alkohol,godis och tobak. Vill man dessutom spela så går det utmärkt att bara logga in på valfri sida med sina föräldrars kontokort i handen och sätta igång...dubbelmoral eller inte? Ingen Einstein behövs för att räkna ut att staten välvilligt räknat ut vad som är lönsammast och vad som drar in mest pengar! Svenska spel som skördar tusentals spelmissbrukare varje år har en fin banner på sin sida där det står "spela med måtta, akta dig för speldjävulen". Staten har sett till att ciggpaketen är märkta med " du dör om du tar ett bloss" typ. Denna jävla dubbelmoral kan te sig normal för alla som känner att de vill gå på ett led och bara flyta med...men den bryter ner mig och dig, sakta men säkert. Hur ska vi veta hur vi verkligen ska bete oss när människor ena dagen stryker medhårs och hyllar vår blotta existens, när man vet att de vackra orden idag kommer att bytas ut mot tysta hot och stickande blickar imorgon? Livet är inte bara svart eller vitt, livet innehåller som sagt en hel massa färger, så måla inte in dig i ett hörn och gå efter dem som skriker högst, utan höj stämman och vält glaset, för glaset har aldrig varit så nära kanten som just idag, just för dig!
Och det sjuka med alplandet är att man valt att lagstifta om att förbjuda cannabis samtidigt som man inför ännu fler ställen där narkomaner ska få sig lite gratis heroin. För att "dessa personer behöver en lugn och ren klinik för att sitta i fred med sitt missbruk". Yes, tummen upp för tusan! Staten subventionerar heroinister att INTE komma ur sitt missbruk, medan cannabisrökande småungar åker i fängelset direkt! Jag är definitivt inte för cannabis på något sätt, men det måste väl nästan vara fler än jag som ler åt att storebrorssamhället slår sig på fingret med sin stora, starka hammare gång på gång. Av allt jag har sett är fan i mig det mesta snett! Men samtidigt finns det mycket vackert att se innanför murarna om man bara har rätt glasögon på sig! Babylon ska falla och jag vill att det ska falla nu, kom igen, vi går ihop jag och du och slår itu hela det omänskliga samhället som finns när du öppnar dörren! Kärlek till alla!
Ängeln dansar så fruktansvärt vackert!
Tillägnat de som kommer med dubbla budskap hela tiden, kan det vara så svårt att bara säga en sak och sen stå för den? Jag står på hustakets kant och ser att ni ser ner på andra människor, och det känns, det känns djupt inne i mitt hjärta, att denna plats inte var ämnad för mig! Gonatt vackra orättvisa värld!
Och det sjuka med alplandet är att man valt att lagstifta om att förbjuda cannabis samtidigt som man inför ännu fler ställen där narkomaner ska få sig lite gratis heroin. För att "dessa personer behöver en lugn och ren klinik för att sitta i fred med sitt missbruk". Yes, tummen upp för tusan! Staten subventionerar heroinister att INTE komma ur sitt missbruk, medan cannabisrökande småungar åker i fängelset direkt! Jag är definitivt inte för cannabis på något sätt, men det måste väl nästan vara fler än jag som ler åt att storebrorssamhället slår sig på fingret med sin stora, starka hammare gång på gång. Av allt jag har sett är fan i mig det mesta snett! Men samtidigt finns det mycket vackert att se innanför murarna om man bara har rätt glasögon på sig! Babylon ska falla och jag vill att det ska falla nu, kom igen, vi går ihop jag och du och slår itu hela det omänskliga samhället som finns när du öppnar dörren! Kärlek till alla!
Ängeln dansar så fruktansvärt vackert!
Tillägnat de som kommer med dubbla budskap hela tiden, kan det vara så svårt att bara säga en sak och sen stå för den? Jag står på hustakets kant och ser att ni ser ner på andra människor, och det känns, det känns djupt inne i mitt hjärta, att denna plats inte var ämnad för mig! Gonatt vackra orättvisa värld!
söndag 7 december 2008
24:e december, gemenskapen och ensamheten personifirerad i ett enda datum! (bajs!)
Nej, nej gott folk, det kommer inte komma någon hyllningsinlägg till julen, eller något som är ännu vanligare...att sänka julen som en "profitörernas afton" fylld med hets, stress och vidriga släktamlingar som ändå alltid avslutas i ett obehagligt Lars Norén drama (eller för er modernare människor läs "Tomten är far till alla barnen") där julen ändå bara lämnar en sötsur eftersmak i tankarna. Jag lovar att åsikter om julen inte kommer att passera obemärkt förbi era stilla sinnen, så jag väljer att lägga locket på. Julen är kul, och jobbig - vad jag tycker i övrigt om julen borde ju inte vara alltför svårt att räkna ut om man läst mina tidigare inlägg så... thats it! Mer julstämning än så kommer jag inte att erbjuda på min naiva men förhoppningsvis stärkande blogg.
En liten vardagsbetraktelse:
Tänk att folk har så satans svårt att spola efter sig på toaletterna ! Det är ju inte direkt med renodlad glädje man öppnar locket på jobbets toaletter och ser en trevlig överraskning (eller flera...) flyta omkring i det gula vattnet i den vackert vita toalettstolen. När man tittar ner, fast man inte borde, så ser man alltså maginnehållet av någon annan människa flyta omkring och det känns inte så satans glädjande, speciellt inte när man kollar på klockan och märker att det bara är 20 minuter innan man ska på lunch. Lunchen kommer och man har den där sköna känslan av fullständig tillfredställelse över att ha sett in i en annan människas privatliv projicerad framför ögonen när man sitter och äter. Visserligen är jag så låg i min humor att bajsskämt tillhör min absoluta favoritgenre, men att få bajset, bildligt talat, slängt rätt i ansiktet på mig har aldrig varit någon favorit.
Finns det något värre än att tvingas gå in på en toalett, för att det är den enda lediga, som luktar bajs, skit, prutt, träck osv... Visst, alla vet vad folk gör inne på toaletter, men va fan - det man inte vet tar man ingen skada av. Inte vill man ju veta att piloten på flygplanet man åker med har klämt en sjua Absolut vodka innan han drar iväg. Det man inte vet tar man ingen skada av. Inte vill man ju veta att upp till 30% av vattnet i barnbassängen består av kiss från andras småungar, speciellt när man råkar få in det i munnen... Det man inte vet tar man ingen skada av.
Och inte vill man veta att personen före mig på toaletten har ätit majs, eftersom man får en fin inblick i personens "privatliv" när man lyfter på locket och får se...ja jag har redan tagit upp det!
Det man inte vet tar man ingen skada av.
Det värsta är att när man sitter och plågar sig i ångorna inne på den vidriga toaletten efter att ha spolat ner maginnehållet hos den personen som var före på toaletten och lämnat sitt "privata" avtryck, så tänker man sjuka tankar om att..."Fan även fast jag bara kissar nu, så kommer personen som kommer att gå in efter mig på den här toaletten tro att DET ÄR JAG som bajsat ner mig så att det luktar anus här inne. Och det blir ju inte bättre av att det står någon utanför och väntar på sin tur, för då är man ju tagen på bar gärning fast man inte själv är inblandad i stanken, fuck! Hur ska jag lösa detta? Det är ju inte läge att gå ut helt stolt och säga att; nej, nej det var inte jag som sket ner mig därinne så att det luktar gammal korv utan det var den personen som var FÖRE mig som hade dålig mage och inte spolade efter sig. För då blir man ju skyldig direkt, omvänd psykologi alltså... Åh, vilken jobbig situation man hamnat i, du får fan sitta kvar här inne Rickard och vänta ut personen som står där utanför. Fast står personen kvar där ute så tror han/hon garanterat att det är mig lukten kommer ifrån eftersom jag varit så jävla länge härinne... argh, moment fucking 22!!!(Ta reda på begreppet om ni inte har koll..)"
Ni fattar problemet, toalettproblemet... Eller egentligen handlar det om en så basic sak att lära sig spola efter man varit och gjort det man måste göra. Visst är det så att "även vackra fåglar skiter" , men bara för att det är så, så innebär det inte att jag vill se en annans människas bajs flyta runt i toalettstolen samtidigt som man ser ränderna efter insidan på toalettkanten och kan frambringa ett scenario över hur bajset farit ner i toalettstolen i slowmotion. Fan vuxna människor kan väl för fan spola efter sig! Fast å andra sidan har jag ju fattat att vuxenheten hos vissa människor är begränsad..och där fick jag in medmänskligheten igen parallellt med bajset. Snyggt va? Efter att ha skrivit om fasorna kring toaletten och över att bli oskyldigt anklagad för lukter man inte har något att göra med, så är jag jäkligt sugen på frukost...NOT!
Änglar borde se "Låt den rätte koma in"
Tillägnat de som vuxit upp och visar mognad och fattat att man inte lämnar toletten som ett jävla fucking slagfält!
En liten vardagsbetraktelse:
Tänk att folk har så satans svårt att spola efter sig på toaletterna ! Det är ju inte direkt med renodlad glädje man öppnar locket på jobbets toaletter och ser en trevlig överraskning (eller flera...) flyta omkring i det gula vattnet i den vackert vita toalettstolen. När man tittar ner, fast man inte borde, så ser man alltså maginnehållet av någon annan människa flyta omkring och det känns inte så satans glädjande, speciellt inte när man kollar på klockan och märker att det bara är 20 minuter innan man ska på lunch. Lunchen kommer och man har den där sköna känslan av fullständig tillfredställelse över att ha sett in i en annan människas privatliv projicerad framför ögonen när man sitter och äter. Visserligen är jag så låg i min humor att bajsskämt tillhör min absoluta favoritgenre, men att få bajset, bildligt talat, slängt rätt i ansiktet på mig har aldrig varit någon favorit.
Finns det något värre än att tvingas gå in på en toalett, för att det är den enda lediga, som luktar bajs, skit, prutt, träck osv... Visst, alla vet vad folk gör inne på toaletter, men va fan - det man inte vet tar man ingen skada av. Inte vill man ju veta att piloten på flygplanet man åker med har klämt en sjua Absolut vodka innan han drar iväg. Det man inte vet tar man ingen skada av. Inte vill man ju veta att upp till 30% av vattnet i barnbassängen består av kiss från andras småungar, speciellt när man råkar få in det i munnen... Det man inte vet tar man ingen skada av.
Och inte vill man veta att personen före mig på toaletten har ätit majs, eftersom man får en fin inblick i personens "privatliv" när man lyfter på locket och får se...ja jag har redan tagit upp det!
Det man inte vet tar man ingen skada av.
Det värsta är att när man sitter och plågar sig i ångorna inne på den vidriga toaletten efter att ha spolat ner maginnehållet hos den personen som var före på toaletten och lämnat sitt "privata" avtryck, så tänker man sjuka tankar om att..."Fan även fast jag bara kissar nu, så kommer personen som kommer att gå in efter mig på den här toaletten tro att DET ÄR JAG som bajsat ner mig så att det luktar anus här inne. Och det blir ju inte bättre av att det står någon utanför och väntar på sin tur, för då är man ju tagen på bar gärning fast man inte själv är inblandad i stanken, fuck! Hur ska jag lösa detta? Det är ju inte läge att gå ut helt stolt och säga att; nej, nej det var inte jag som sket ner mig därinne så att det luktar gammal korv utan det var den personen som var FÖRE mig som hade dålig mage och inte spolade efter sig. För då blir man ju skyldig direkt, omvänd psykologi alltså... Åh, vilken jobbig situation man hamnat i, du får fan sitta kvar här inne Rickard och vänta ut personen som står där utanför. Fast står personen kvar där ute så tror han/hon garanterat att det är mig lukten kommer ifrån eftersom jag varit så jävla länge härinne... argh, moment fucking 22!!!(Ta reda på begreppet om ni inte har koll..)"
Ni fattar problemet, toalettproblemet... Eller egentligen handlar det om en så basic sak att lära sig spola efter man varit och gjort det man måste göra. Visst är det så att "även vackra fåglar skiter" , men bara för att det är så, så innebär det inte att jag vill se en annans människas bajs flyta runt i toalettstolen samtidigt som man ser ränderna efter insidan på toalettkanten och kan frambringa ett scenario över hur bajset farit ner i toalettstolen i slowmotion. Fan vuxna människor kan väl för fan spola efter sig! Fast å andra sidan har jag ju fattat att vuxenheten hos vissa människor är begränsad..och där fick jag in medmänskligheten igen parallellt med bajset. Snyggt va? Efter att ha skrivit om fasorna kring toaletten och över att bli oskyldigt anklagad för lukter man inte har något att göra med, så är jag jäkligt sugen på frukost...NOT!
Änglar borde se "Låt den rätte koma in"
Tillägnat de som vuxit upp och visar mognad och fattat att man inte lämnar toletten som ett jävla fucking slagfält!
torsdag 4 december 2008
Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften!
Håller för tillfället på att få mina vackra, underbara, roliga blivande studenter att skriva dikter och förstå att uttrycka sig metaforiskt och känslosamt! Det går inget vidare, mina kära studenter verkar rätt slitna både fysiskt och psykiskt. Och eftersom kursen är slut till jul så verkar de flesta inte kunna pressa sig själva lite till, och vem är jag att klandra? Jag förstår dilemmat som innebär att man omöjligt kan satsa på alla ämnen samtidigt, och när man dessutom mår psykiskt dåligt så blir det ett helvete utan ljusglimtar.
Har inte slutat blogga, eller dragit ner medvetet på bloggandet ifall ni undrar, det är bara så att allt känns så förbannat tungt just nu (där ser man, även jag...) och jag känner att den där jävla lampan, den som alltid snurrar över mitt huvud och som gör mig så jävla förbannad, har tagit ny fart i sin vilja att göra mig blind för verkligheten, den verklighet som består av orättvisor och smutskastning. Nu gäller det att bita i, våga se framåt och se ljuset - men mellan mig och ljuset finns den där satans muren som innebär ett obehag, ett obehag över att ens konfrontera nya dagar i labyrinten som kallas verklighet! Helvete! För att knyta ihop denna lilla text med min rubrik, hoppas jag iallafall att de skaften jag har på mitt samvete står upp och säger vad de tycker när de sopar bort den orättvisa smutsen!
...och hela tiden snurrar HH:s låt "De kommer kliva på dig igen" i mitt huvud...
Ängeln klär inte ut sig!
Tillägnat min blåa fina stjärtlapp som hänger i mitt arbetsrum och ger mig en fin känsla i kroppen eftersom jag vet att hoppets låga brinner! Sopa bra vänner!
Har inte slutat blogga, eller dragit ner medvetet på bloggandet ifall ni undrar, det är bara så att allt känns så förbannat tungt just nu (där ser man, även jag...) och jag känner att den där jävla lampan, den som alltid snurrar över mitt huvud och som gör mig så jävla förbannad, har tagit ny fart i sin vilja att göra mig blind för verkligheten, den verklighet som består av orättvisor och smutskastning. Nu gäller det att bita i, våga se framåt och se ljuset - men mellan mig och ljuset finns den där satans muren som innebär ett obehag, ett obehag över att ens konfrontera nya dagar i labyrinten som kallas verklighet! Helvete! För att knyta ihop denna lilla text med min rubrik, hoppas jag iallafall att de skaften jag har på mitt samvete står upp och säger vad de tycker när de sopar bort den orättvisa smutsen!
...och hela tiden snurrar HH:s låt "De kommer kliva på dig igen" i mitt huvud...
Ängeln klär inte ut sig!
Tillägnat min blåa fina stjärtlapp som hänger i mitt arbetsrum och ger mig en fin känsla i kroppen eftersom jag vet att hoppets låga brinner! Sopa bra vänner!
torsdag 27 november 2008
Anpassningsbar?!
"LÄRARE FICK SPARKEN FÖR ATT HA BLOGGAT PÅ FRITIDEN"
Rubriken fick mig att dra in luften så pass snabbt i mina lungor att jag fick en bitter smak av syret denna gång. Var alltså tvungen att titta på Insider på tv3, med den smått obehagligt dåligt pålästa Robert Aschberg som likt en pappersdekor står i en fult designad studio och kör sin "okonventionella" stil som han gjort de senaste 20 åren. Problemet med Robert är att han inte egentligen har koll, utan han kör bara på av ren rutin, lite svordomar, lite stök, lite ifrågasättande och sparka lite uppåt...visserligen ett bra syfte för det är de där uppe man ska sparka in näsbenet på (kom ihåg..metaforiskt talat...), men det blir samma ytliga saker hela tiden.
Nåja tillbaka till programmet... underrubriken var "Läraren var älskad av eleverna och omtyckt av många kollegor, men fick sparken av kommunen för att ha bloggat om olämpliga saker"
Underbart, tänkte jag. Trevligt med ifrågasättare!
Det visade sig vara en tragisk skolchef som inte hade gillat att läraren hade bloggat om b.la. hur specialundervisningen sköttes på hans skola...
Nämen, herregud!!! Hörde ni? Vilket jävla brott mot mänskligheten! Läraren sa vad han tyckte var fel och dagen efter blev han inkallad till sin chef som sa att "Nja, såna som dig vill vi ju inte ha här, för vi gillar inte okonventionella människor, vi gillar inte folk som kritiserar brister i vår fina och hierarkiska organisation, vi vill helst ha folk som står med mössan i hand och bockar när slagen mot de som redan ligger ner kommer..."
Nä, usch, såna lärare borde verkligen inte få finnas...hur tänkte läraren? Hur kan man vara så dum att kritisera någon/något som man vet är båda större och mäktigare än en själv? Och dessutom var han älskad av eleverna, och det verkar ju vara lite väl obehagligt med såna där lärare som gör att klimatet i korridorerna blir uppsluppet och pratigt istället för att det blir tyst så fort en lärare går förbi. Nä fy vad jobbigt med såna människor, såna ska inte jobba som lärare...jag tyckte det var helt rätt att ge honom sparken - som lärare har man ett uppdrag som går ut på att vara sträng, orättvis och distanserad. Bryter du mot detta så...ja då händer det som i programmet. Bort med smutsen!
Kan ju bara lägga till att i ett annat inslag handlade det om en lärare som fått kicken för att han spelade speedmetal på fritiden, ja ni hör ju nivån... Läskigt även det! Ja men tänk er, djävulens musik som får småbarn att börja knarka och hora och sniffa och snatta. Tänk er att kombinera detta med att vara lärare, usch usch...omänskligt är bara förnamnet!
...men livet går vidare, fast hur länge till? Det är mitt liv och jag gör som jag vill!
Ängeln flyr bort, bort från det onda!
Tillägnat de som sysslar med slagkraftig ironi, jag gillar genren skarpt!
Rubriken fick mig att dra in luften så pass snabbt i mina lungor att jag fick en bitter smak av syret denna gång. Var alltså tvungen att titta på Insider på tv3, med den smått obehagligt dåligt pålästa Robert Aschberg som likt en pappersdekor står i en fult designad studio och kör sin "okonventionella" stil som han gjort de senaste 20 åren. Problemet med Robert är att han inte egentligen har koll, utan han kör bara på av ren rutin, lite svordomar, lite stök, lite ifrågasättande och sparka lite uppåt...visserligen ett bra syfte för det är de där uppe man ska sparka in näsbenet på (kom ihåg..metaforiskt talat...), men det blir samma ytliga saker hela tiden.
Nåja tillbaka till programmet... underrubriken var "Läraren var älskad av eleverna och omtyckt av många kollegor, men fick sparken av kommunen för att ha bloggat om olämpliga saker"
Underbart, tänkte jag. Trevligt med ifrågasättare!
Det visade sig vara en tragisk skolchef som inte hade gillat att läraren hade bloggat om b.la. hur specialundervisningen sköttes på hans skola...
Nämen, herregud!!! Hörde ni? Vilket jävla brott mot mänskligheten! Läraren sa vad han tyckte var fel och dagen efter blev han inkallad till sin chef som sa att "Nja, såna som dig vill vi ju inte ha här, för vi gillar inte okonventionella människor, vi gillar inte folk som kritiserar brister i vår fina och hierarkiska organisation, vi vill helst ha folk som står med mössan i hand och bockar när slagen mot de som redan ligger ner kommer..."
Nä, usch, såna lärare borde verkligen inte få finnas...hur tänkte läraren? Hur kan man vara så dum att kritisera någon/något som man vet är båda större och mäktigare än en själv? Och dessutom var han älskad av eleverna, och det verkar ju vara lite väl obehagligt med såna där lärare som gör att klimatet i korridorerna blir uppsluppet och pratigt istället för att det blir tyst så fort en lärare går förbi. Nä fy vad jobbigt med såna människor, såna ska inte jobba som lärare...jag tyckte det var helt rätt att ge honom sparken - som lärare har man ett uppdrag som går ut på att vara sträng, orättvis och distanserad. Bryter du mot detta så...ja då händer det som i programmet. Bort med smutsen!
Kan ju bara lägga till att i ett annat inslag handlade det om en lärare som fått kicken för att han spelade speedmetal på fritiden, ja ni hör ju nivån... Läskigt även det! Ja men tänk er, djävulens musik som får småbarn att börja knarka och hora och sniffa och snatta. Tänk er att kombinera detta med att vara lärare, usch usch...omänskligt är bara förnamnet!
...men livet går vidare, fast hur länge till? Det är mitt liv och jag gör som jag vill!
Ängeln flyr bort, bort från det onda!
Tillägnat de som sysslar med slagkraftig ironi, jag gillar genren skarpt!
måndag 24 november 2008
Gränser och ilska!
Nu jävlar är Rickard arg!
Vissa är så rädda för att säga vad de tycker och deras rädsla bygger på att det finns folk runt omkring dem som kontrollerar orden som sägs. "Tyck inte så! Säg inte så! Var normal! Sitt på din stol" Vissa drar upp linjer för att sätta in mig i ett fack, jag kan för helvete inte fackbestämmas och jag vill absolut inte hållas i schack av någon jag föraktar. Vissa få bestämmer om vi andra verkligen stämmer - de säger att det är för vår skull, men varför hör ni då inte ett "tack", komma från min mun?
Snälla tänj gränser! Snälla vält den där muren, om än bara en aning! Snälla vält ut glaset! Snälla lev för att ge beröm! Snälla, gå över, gå över den där satans gränsen!
Lämna jobbet ett tag och garva åt alla dumma lagar och normer som finns! Alla ens roliga fyndigheter tycks på nåt sätt alltid begränsas av myndigheter! Livet består av en alldeles egen glasmonter, så slå ut glaset på alla fronter och sök kicken, sök medmänniskan, sök dig till andra sidan gränsen... Jag vill inte ha tillstånd eller licenser för att passera gränser som någon annan ritat upp åt mig, för jag har inte bett om det! Gå för fan fram till din egna mur, och börja klättra...
Konfrontera systemet, sabotera systemet, inaktivera systemet, avdramatisera systemet!
Får man gå ut på nåt skabbigt hak i slitna Converse? Nej, för alla vakter har bestämmarkomplex!
Får man döpa sig till något som ingen heter? Nej, för först ska myndigheterna säga sitt!
Får man kolla in en film som man är intresserad av? Nej, för först ska filmcensuren säga sitt!
Får man rusa runt naken genom Luleå? Nej, för då placerar myndigheterna personen på dårhus!
Får man säga vad man tycker? Nej, för allt man säger bevakas och kontrolleras.
Får man festa på uteställen hela natten? Nej, för efter kl tre blir det bara vatten att dricka!
Fängelsen finns överallt, du har byggt din egna cell men du har nyckeln så vrid om den innan det är för sent! Jag gillar mångfald och blandade ingredienser så visst, markera era jävla gränser, men jag kommer alltid gå över dem. Det finns bara ett håll att gå och det är åt rätt håll, så börja klättra över den där muren du ser framför dig. Jag har kämpat med den där muren i ett helt liv snart, men ser du mig sluta kämpa kära vän...så skjut mig!
Ängeln har slagit ut glaset från montern!
Tillägnat er som förstår mig och vad jag pratar om!
Vissa är så rädda för att säga vad de tycker och deras rädsla bygger på att det finns folk runt omkring dem som kontrollerar orden som sägs. "Tyck inte så! Säg inte så! Var normal! Sitt på din stol" Vissa drar upp linjer för att sätta in mig i ett fack, jag kan för helvete inte fackbestämmas och jag vill absolut inte hållas i schack av någon jag föraktar. Vissa få bestämmer om vi andra verkligen stämmer - de säger att det är för vår skull, men varför hör ni då inte ett "tack", komma från min mun?
Snälla tänj gränser! Snälla vält den där muren, om än bara en aning! Snälla vält ut glaset! Snälla lev för att ge beröm! Snälla, gå över, gå över den där satans gränsen!
Lämna jobbet ett tag och garva åt alla dumma lagar och normer som finns! Alla ens roliga fyndigheter tycks på nåt sätt alltid begränsas av myndigheter! Livet består av en alldeles egen glasmonter, så slå ut glaset på alla fronter och sök kicken, sök medmänniskan, sök dig till andra sidan gränsen... Jag vill inte ha tillstånd eller licenser för att passera gränser som någon annan ritat upp åt mig, för jag har inte bett om det! Gå för fan fram till din egna mur, och börja klättra...
Konfrontera systemet, sabotera systemet, inaktivera systemet, avdramatisera systemet!
Får man gå ut på nåt skabbigt hak i slitna Converse? Nej, för alla vakter har bestämmarkomplex!
Får man döpa sig till något som ingen heter? Nej, för först ska myndigheterna säga sitt!
Får man kolla in en film som man är intresserad av? Nej, för först ska filmcensuren säga sitt!
Får man rusa runt naken genom Luleå? Nej, för då placerar myndigheterna personen på dårhus!
Får man säga vad man tycker? Nej, för allt man säger bevakas och kontrolleras.
Får man festa på uteställen hela natten? Nej, för efter kl tre blir det bara vatten att dricka!
Fängelsen finns överallt, du har byggt din egna cell men du har nyckeln så vrid om den innan det är för sent! Jag gillar mångfald och blandade ingredienser så visst, markera era jävla gränser, men jag kommer alltid gå över dem. Det finns bara ett håll att gå och det är åt rätt håll, så börja klättra över den där muren du ser framför dig. Jag har kämpat med den där muren i ett helt liv snart, men ser du mig sluta kämpa kära vän...så skjut mig!
Ängeln har slagit ut glaset från montern!
Tillägnat er som förstår mig och vad jag pratar om!
söndag 23 november 2008
Formbar och sårbar!
Varje vecka har jag ett antal lektioner. Varje vecka står jag med hjärtat i handen ett antal gånger. Varje vecka får jag ett slag så hårt att jag vacklar men kommer upp på nio. Varje vecka pratar jag på psykologilektionerna om vad det är som formar en människa. Vad är det då som har format mig själv till att bli den cyniker som jag faktiskt för länge sen ha erkänt mig till att vara? Kan det vara mina elaka nedbrytande storasyskon, som med kommentarer likt "dra upp brallorna och skaffa ett riktigt jobb" eller "du är den elakaste, mest egoistiska och ointelligentaste mäniskan jag känner" fått ner mig på botten av brunnen?
Kan det kanske vara M, T, D,T och M som med extremt påhittiga metoder fick mig att avsky varje dag under en stor del av min skoltid? Jag menar, säga vad man vill om deras intellekt, men kreativa var allt de unga pojkarna: Hur skulle de annars komma på att hålla fast och slå biljardbollar i huvudet på en 3o kilo lättare pojke? Hur skulle de annars så snyggt kunnat stämpla in stift från en häftapparat så vackert i min hand? Hur skulle de annars kunnat piska mig så snyggt randigt med sina blöta handdukar efter gympan varje vecka? Hur skulle de annars kunnat lura alla på Bergviksskolan att jag förtjänade att bli avklädd, trampad och spottad på inför alla elever? Hur skulle de annars kunnat tvinga in mig i skogen på Mjölkuddsberget med löfte om att vilja bli kompis med mig när de i själva verket bara ville slita sönder min nya jacka och elda med en tändare i mitt hår? Och framförallt...Hur skulle de annars kunna göra mig till den svaga människa som jag är idag, ändlösa timmar, eviga dagar, mängder av månader och ett antal år efter det hände för första gången? Inte tillåta mig att gå vidare med mitt liv som skulle kunnat varit perfekt, fritt från flashbacks, fritt från tårar och fritt från minnen relaterat till dessa "trevliga" bekantskaper? Åter till vad som format mig...
Om det inte är mina elaka (några...) storasyskon, eller mina själtjuvar - kan det då vara bristen på att känna sig älskad hemifrån? Kan det vara så att det enda som gjorde att man fick beröm hemifrån var när man hade jättebra resultat på proven? Kan det vara så enkelt att jag blivit den jag blivit just för att mina föräldrar aldrig funnits där som stöd för mig? Eller har det med helt andra saker att göra... Har det med jobbiga avsked att göra? Jobbiga saker som tar slut via ett avsked på en tågstation eller en flygplats? Avsked som tatueras in i kroppen likt brännande nålar och som man kommer att bära med sig resten av livet?
Idag står jag här, naken framför min egen spegelbild med mina egna tankar om hur jag formats in i denna hemska ytliga värld! När jag står här och ser vilka spår alla mina obeskrivligt tunga stunder har satt i mig, så kan jag inte för mitt liv begripa hur jag fortfarande står upp, hur jag fortfarande orkar, hur jag fortfarande andas och framförallt; hur det kan komma sig att jag fortfarande lever! Antingen är jag bara så jävla dum att jag inte inser vilken förlorande människa i livets falska fotbollsmatch jag är och att jag borde fatta att det här livet inte är något för en sån som jag, eller också kanske det är så att jag står här på svaga ben, med sår inuti som utåt sett inte alls går att ana och är en helvetiskt stark människa som inte kommit ur detta ännu, men som kan och vill förmedla så mycket jag bara orkar innan min tid här är slut. Med min självkänsla röstar jag förstås på den idiotiska lilla pojken som slår huvudet i väggen gång på gång... Men, som sagt, man är redan formad och sårbarheten kom som ett brev på posten. Det är bara att hoppas att det finns starkare människor där ute än jag. För styrka har aldrig varit mitt främsta attribut, och kommer aldrig bli det heller...
Ängeln passerar utan att se mina svagheter!
Tillägnat alla ni som trots spott och spe orkar med att stå upp i denna kalla verklighet; ni är fan lika naiva som jag! Och till alla er som orkar läsa och kommentera, ni är för bra för mig, men ni gör mig mer levande och starkare än jag någonsin varit! Lyckas jag med ord frambringa känslor, tårar, skratt eller bara få igång tankarna i era hjärnor så har jag iallafall lyckats med något i livet!
Kan det kanske vara M, T, D,T och M som med extremt påhittiga metoder fick mig att avsky varje dag under en stor del av min skoltid? Jag menar, säga vad man vill om deras intellekt, men kreativa var allt de unga pojkarna: Hur skulle de annars komma på att hålla fast och slå biljardbollar i huvudet på en 3o kilo lättare pojke? Hur skulle de annars så snyggt kunnat stämpla in stift från en häftapparat så vackert i min hand? Hur skulle de annars kunnat piska mig så snyggt randigt med sina blöta handdukar efter gympan varje vecka? Hur skulle de annars kunnat lura alla på Bergviksskolan att jag förtjänade att bli avklädd, trampad och spottad på inför alla elever? Hur skulle de annars kunnat tvinga in mig i skogen på Mjölkuddsberget med löfte om att vilja bli kompis med mig när de i själva verket bara ville slita sönder min nya jacka och elda med en tändare i mitt hår? Och framförallt...Hur skulle de annars kunna göra mig till den svaga människa som jag är idag, ändlösa timmar, eviga dagar, mängder av månader och ett antal år efter det hände för första gången? Inte tillåta mig att gå vidare med mitt liv som skulle kunnat varit perfekt, fritt från flashbacks, fritt från tårar och fritt från minnen relaterat till dessa "trevliga" bekantskaper? Åter till vad som format mig...
Om det inte är mina elaka (några...) storasyskon, eller mina själtjuvar - kan det då vara bristen på att känna sig älskad hemifrån? Kan det vara så att det enda som gjorde att man fick beröm hemifrån var när man hade jättebra resultat på proven? Kan det vara så enkelt att jag blivit den jag blivit just för att mina föräldrar aldrig funnits där som stöd för mig? Eller har det med helt andra saker att göra... Har det med jobbiga avsked att göra? Jobbiga saker som tar slut via ett avsked på en tågstation eller en flygplats? Avsked som tatueras in i kroppen likt brännande nålar och som man kommer att bära med sig resten av livet?
Idag står jag här, naken framför min egen spegelbild med mina egna tankar om hur jag formats in i denna hemska ytliga värld! När jag står här och ser vilka spår alla mina obeskrivligt tunga stunder har satt i mig, så kan jag inte för mitt liv begripa hur jag fortfarande står upp, hur jag fortfarande orkar, hur jag fortfarande andas och framförallt; hur det kan komma sig att jag fortfarande lever! Antingen är jag bara så jävla dum att jag inte inser vilken förlorande människa i livets falska fotbollsmatch jag är och att jag borde fatta att det här livet inte är något för en sån som jag, eller också kanske det är så att jag står här på svaga ben, med sår inuti som utåt sett inte alls går att ana och är en helvetiskt stark människa som inte kommit ur detta ännu, men som kan och vill förmedla så mycket jag bara orkar innan min tid här är slut. Med min självkänsla röstar jag förstås på den idiotiska lilla pojken som slår huvudet i väggen gång på gång... Men, som sagt, man är redan formad och sårbarheten kom som ett brev på posten. Det är bara att hoppas att det finns starkare människor där ute än jag. För styrka har aldrig varit mitt främsta attribut, och kommer aldrig bli det heller...
Ängeln passerar utan att se mina svagheter!
Tillägnat alla ni som trots spott och spe orkar med att stå upp i denna kalla verklighet; ni är fan lika naiva som jag! Och till alla er som orkar läsa och kommentera, ni är för bra för mig, men ni gör mig mer levande och starkare än jag någonsin varit! Lyckas jag med ord frambringa känslor, tårar, skratt eller bara få igång tankarna i era hjärnor så har jag iallafall lyckats med något i livet!
måndag 17 november 2008
Egentligen handlar allt om färger va?
Idag kom den där känslan av att betyda något tillbaka igen, känns konstigt att tänka det och ännu konstigare att säga det men jag tror faktiskt att måndagen blev en bra dag till slut!
Många prov att lyssna på och framförallt betygsätta. Just det där sista är så satans svårt eftersom man vet att betyg bara är ännu ett system som samhället har för att göra skillnad på topp och botten. Man ska tidigt i livet veta vad man tillhör för sort... Men samtidigt kan jag bli ambivalent och känna att man utan betyg skulle döda den sista lilla motivationen som vissa elever har, motivationen till ett betyg som gör att man "lyckas" i livet. Livet är dock mer komplext än så, men det tänker jag inte fortsätta prata om nu, utan jag nöjer mig med att naivt konstatera det jag tycker är viktigt; att om man är en snäll, omhändertagande människa väger man tyngre på min personliga våg, än om man har höga betyg! Dock, och det tål att sägas om och om igen, det ena utesluter inte det andra...
Det konstiga med betyg var att jag under min helvetesperiod hade jättebra betyg, för att sedan, när jag blivit kvitt mina demoner fysiskt, dala rejält betygsmässigt. Men de sämre betygen gjorde ju inte att jag blev en sämre människa för det, men enligt samhällets måttstock så blev jag det, mycket märkligt! Betyg är töntiga bokstäver på ett papper, det man har inom sig, sin varma själ, sin vackra medmänsklighet och sin positivism är inget greppbart men likväl minst lika viktigt!
Nu till dagens ämne som är färger, alla olika - alla jämlika!
Vit: Visst är jag vit, men den färgen man har på skinnet är sällan densamma som man har i sinnet, för när det gäller kulörer är vi allt alla kompletta!
Brun: Självklart pressar man i solen, det gör vi väl alla för att hålla ställningarna mot samhällets krav. Den bruna färgen är något vackert så länge det inte är förknippat med folk från en annan kultur, konstigt va?
Grön: Jag kan verkligen känna mig grön när det kommer till saker jag inte har någon koll på, men grön av avund? Nä, det vill jag inte vara. Jag vill förbli barnslig i 30,40,50 år till, för jag är hellre barnslig så länge jag klarar av det än att sitta där sen och titta på de unga som har roligt...grön av avundsjuka!
Guld: Visst, att känna att allt går på räls är ju underbart, synd att man så sällan når den där euforiska känslan. Den där känslan av att allt fel blir rätt, känslan av att alla älskar en, känslan av att livet är som den där underbara festen för två veckor sedan. Men det gäller att glädja sig så länge det varar för sen blir man...
Svart: Man har ju perioder i livet när man bara känner att alla tåg har gått, när man känner att livet bara är som en enda lång melankolisk Ingmar Bergman film, när man känner att pengarna är slut och alla vännerna gått hem. Alltför sällan leker livet och färgen svart är underbar på ett obehagligt sätt.
Röd: Med lätthet rodnar jag för minsta lilla sak. Jag rodnar av kärlek, jag rodnar när jag gör bort mig, jag rodnar när någon säger något fint till mig. Man blir generad och då är det svårt att behålla färgen,
Beige: En färg som symboliserar meningslösheten, likriktningen, den mediokra medelvägen... Ingen vill vara beige, men den kulören ser jag alltför ofta runt omkring mig. Tror du på något, ställ dig upp och skrik! Skrik mot orättvisor, mot maktmissbruk och mot snäva ideal!
Blå: När man är kall, nyser och mår allmänt skit så längtar man bort från helveteshålet Luleå. Men den blå färgen som man får när man fryser är inte lätt att bli av med. Man får tänka på att varje årstid har sina poänger, men är man kall i sinnet blir verkligheten tyngre att leva med...
Svårare än så är det inte, eller hur? Man blir glad av blandade färger, så varför slåss människor? Alla olika - alla jämlika!
Ängelns spröda vingar skyddar!
Tillägnat oss som kämpar mot rasism och skitsnack, oavsett vilken nivå man befinner sig på!
Många prov att lyssna på och framförallt betygsätta. Just det där sista är så satans svårt eftersom man vet att betyg bara är ännu ett system som samhället har för att göra skillnad på topp och botten. Man ska tidigt i livet veta vad man tillhör för sort... Men samtidigt kan jag bli ambivalent och känna att man utan betyg skulle döda den sista lilla motivationen som vissa elever har, motivationen till ett betyg som gör att man "lyckas" i livet. Livet är dock mer komplext än så, men det tänker jag inte fortsätta prata om nu, utan jag nöjer mig med att naivt konstatera det jag tycker är viktigt; att om man är en snäll, omhändertagande människa väger man tyngre på min personliga våg, än om man har höga betyg! Dock, och det tål att sägas om och om igen, det ena utesluter inte det andra...
Det konstiga med betyg var att jag under min helvetesperiod hade jättebra betyg, för att sedan, när jag blivit kvitt mina demoner fysiskt, dala rejält betygsmässigt. Men de sämre betygen gjorde ju inte att jag blev en sämre människa för det, men enligt samhällets måttstock så blev jag det, mycket märkligt! Betyg är töntiga bokstäver på ett papper, det man har inom sig, sin varma själ, sin vackra medmänsklighet och sin positivism är inget greppbart men likväl minst lika viktigt!
Nu till dagens ämne som är färger, alla olika - alla jämlika!
Vit: Visst är jag vit, men den färgen man har på skinnet är sällan densamma som man har i sinnet, för när det gäller kulörer är vi allt alla kompletta!
Brun: Självklart pressar man i solen, det gör vi väl alla för att hålla ställningarna mot samhällets krav. Den bruna färgen är något vackert så länge det inte är förknippat med folk från en annan kultur, konstigt va?
Grön: Jag kan verkligen känna mig grön när det kommer till saker jag inte har någon koll på, men grön av avund? Nä, det vill jag inte vara. Jag vill förbli barnslig i 30,40,50 år till, för jag är hellre barnslig så länge jag klarar av det än att sitta där sen och titta på de unga som har roligt...grön av avundsjuka!
Guld: Visst, att känna att allt går på räls är ju underbart, synd att man så sällan når den där euforiska känslan. Den där känslan av att allt fel blir rätt, känslan av att alla älskar en, känslan av att livet är som den där underbara festen för två veckor sedan. Men det gäller att glädja sig så länge det varar för sen blir man...
Svart: Man har ju perioder i livet när man bara känner att alla tåg har gått, när man känner att livet bara är som en enda lång melankolisk Ingmar Bergman film, när man känner att pengarna är slut och alla vännerna gått hem. Alltför sällan leker livet och färgen svart är underbar på ett obehagligt sätt.
Röd: Med lätthet rodnar jag för minsta lilla sak. Jag rodnar av kärlek, jag rodnar när jag gör bort mig, jag rodnar när någon säger något fint till mig. Man blir generad och då är det svårt att behålla färgen,
Beige: En färg som symboliserar meningslösheten, likriktningen, den mediokra medelvägen... Ingen vill vara beige, men den kulören ser jag alltför ofta runt omkring mig. Tror du på något, ställ dig upp och skrik! Skrik mot orättvisor, mot maktmissbruk och mot snäva ideal!
Blå: När man är kall, nyser och mår allmänt skit så längtar man bort från helveteshålet Luleå. Men den blå färgen som man får när man fryser är inte lätt att bli av med. Man får tänka på att varje årstid har sina poänger, men är man kall i sinnet blir verkligheten tyngre att leva med...
Svårare än så är det inte, eller hur? Man blir glad av blandade färger, så varför slåss människor? Alla olika - alla jämlika!
Ängelns spröda vingar skyddar!
Tillägnat oss som kämpar mot rasism och skitsnack, oavsett vilken nivå man befinner sig på!
lördag 15 november 2008
Jag såg något otroligt vacker på avstånd. En gammal dam hade problem att gå in på en affär med sin rullator, för att det var en så hög tröskel in till affärskomplexet. Stressade människor flöt förbi i sina moln av självupptagenhet och tänkte tankar som jag kunde härröra till saker som hänt tidigare i mitt liv; "Varför ska jag bry mig om den svagare och mer utsatta människan? Jag får knappast igen det i form av något som gynnar mig själv!" Stressade människor tänkte på festen de skulle på. Stressade människor tänkte på att hinna hem till sin egen ensamhet. Stressade människor tänkte på att inte missa tunnelbanan som faktiskt bara går var femte minut.
Men när den gamla damen stod där och försökte lirka över sin rullator över den alltför höga tröskeln så uppenbarades sig en vacker person...Kanske inte vacker i andras ögon, kanske till och med ful i andras ögon, men otroligt vacker i mina sensitiva ögon. Denna underbara gestalt var kanske 18år, (åldern är av sekundär betydelse, men i vårt åldersfixerade, ytliga samhälle krävs tydligen en åldersstämpel för att visa hur stor rätt man har i livets labyrint) och hon gick fram till denna gamla dam, böjde sig framåt över henne och verkade säga något till henne. Efter det så lyfte hon över damens rullator över tröskeln till hennes nästa mål i livet och tanten tackade med ett stort leende...
Denna underbara varelse som bara dök upp i klungan av självupptagna människor fick mig att bli alldeles varm inombords, kanske inte just för tjänsten hon gjorde den gamla damen, utan kanske mer för att hon bröt mönstret, hon visade sig hjälpsam i en stad, i en värld, fylld av människor som går på led, rädd för att vika av från vägen man tror att man ska följa, och som trivs med det. Om 40år är det kanske min tur att hamna i den situationen där jag är beroende av hjälp från andra för att klara mina små trösklar i livet, och jag hoppas verkligen att det finns människor omkring mig då som vill bryta mönster och hjälpa den lilla ensamma människan som visar sig sårbar och behöver en hjälpande hand. Livet hittills har inte varit lätt, människor som inte vill mig väl har alltid smugit runt i periferin och försökt rasera saker innan jag ens har hunnit bygga upp skyddande murar. Men hoppet finns ju alltid, hoppet om den tänkande människan, hoppet om att det alltid ska finnas vackra gestalter som den unga kvinnan som hjälpte den gamla damen igår, och det hoppet gör att jag överlever ännu en dag i denna iskalla värld där de döda fiskarna frodas och växer sig starkare för var dag som går...
Såg en ung kvinna sätta sig bredvid en gammal tant idag på bussen. Trots att det fanns massor av lediga dubbelsäten. Tanten blev glad, glad för att hon såg en människa bryta mönster, glad för att hon inte behövde känna att gamla människor är pestsmittade människor, glad för att den unga kvinnan gjorde ett medvetet val. Jag blev oerhört glad och tänkte för mig själv att alla vackra, tänkande människor som förgyller tillvaron för någon borde få leva länge och lyckligt!
Ängeln ser vacker ut i gatlampans sken!
Tillägnat alla modiga människor som sätter andras välbefinnande i första rummet, om än för en kort sekund. Ett kort möte mellan två människor kan förändra liv!
Men när den gamla damen stod där och försökte lirka över sin rullator över den alltför höga tröskeln så uppenbarades sig en vacker person...Kanske inte vacker i andras ögon, kanske till och med ful i andras ögon, men otroligt vacker i mina sensitiva ögon. Denna underbara gestalt var kanske 18år, (åldern är av sekundär betydelse, men i vårt åldersfixerade, ytliga samhälle krävs tydligen en åldersstämpel för att visa hur stor rätt man har i livets labyrint) och hon gick fram till denna gamla dam, böjde sig framåt över henne och verkade säga något till henne. Efter det så lyfte hon över damens rullator över tröskeln till hennes nästa mål i livet och tanten tackade med ett stort leende...
Denna underbara varelse som bara dök upp i klungan av självupptagna människor fick mig att bli alldeles varm inombords, kanske inte just för tjänsten hon gjorde den gamla damen, utan kanske mer för att hon bröt mönstret, hon visade sig hjälpsam i en stad, i en värld, fylld av människor som går på led, rädd för att vika av från vägen man tror att man ska följa, och som trivs med det. Om 40år är det kanske min tur att hamna i den situationen där jag är beroende av hjälp från andra för att klara mina små trösklar i livet, och jag hoppas verkligen att det finns människor omkring mig då som vill bryta mönster och hjälpa den lilla ensamma människan som visar sig sårbar och behöver en hjälpande hand. Livet hittills har inte varit lätt, människor som inte vill mig väl har alltid smugit runt i periferin och försökt rasera saker innan jag ens har hunnit bygga upp skyddande murar. Men hoppet finns ju alltid, hoppet om den tänkande människan, hoppet om att det alltid ska finnas vackra gestalter som den unga kvinnan som hjälpte den gamla damen igår, och det hoppet gör att jag överlever ännu en dag i denna iskalla värld där de döda fiskarna frodas och växer sig starkare för var dag som går...
Såg en ung kvinna sätta sig bredvid en gammal tant idag på bussen. Trots att det fanns massor av lediga dubbelsäten. Tanten blev glad, glad för att hon såg en människa bryta mönster, glad för att hon inte behövde känna att gamla människor är pestsmittade människor, glad för att den unga kvinnan gjorde ett medvetet val. Jag blev oerhört glad och tänkte för mig själv att alla vackra, tänkande människor som förgyller tillvaron för någon borde få leva länge och lyckligt!
Ängeln ser vacker ut i gatlampans sken!
Tillägnat alla modiga människor som sätter andras välbefinnande i första rummet, om än för en kort sekund. Ett kort möte mellan två människor kan förändra liv!
torsdag 13 november 2008
Måste sluta tvivla på mig själv...
Igår fick jag höra att en åk3 elevs mamma hade hyllat mig, när chefen hade varit närvarande...alltid något. Hon hade sagt att: "Den där Rickard har helt omvänt mitt barn som aldrig varit intresserad av svenska och psykologi. Nu ska mitt barn minsann läsa både psykologi B och filosofi... Han verkar fantastisk alltså, tänk om alla lärare kunde vara så inspirerande ...", vet ni vem hon menar kan ni väl höra av er...
Efter ett halvuppåt inlägg senast, bara för att ni inte ska tro att jag är en notorisk deprimerad människa, kommer jag att gå vidare idag med att fortsätta i en positiv anda...Vad är det med honom, kanske ni undrar? Han kanske har blivit normal och slutat tänka så förbannat, kanske ni undrar? Något fantastiskt har hänt honom, kanske ni undrar? Nej, nej, men idag har jag fog för min glädje. Huvudet är visserligen tomt och kroppen slut, efter att ha stressat som ett as hela dagen för att vara alla till lags. Jag hatar verkligen att säga "Jag har inte tid", när det kommer folk och vill prata, men idag var en sådan dag. Ni som hört mig säga de orden till er, ta inte illa upp, för jag kan lova att jag ALLTID har tid, men idag var det fullt i både huvud och kropp...
Just det...min glädje var det jag var på väg att prata om!
Att känna känslan av att människor gör något oväntat, på ett positivt sätt, är en underbar känsla. Och idag skedde det om och om och om igen... Det var gråt, underbara känslor och fantastiskt fokus som var anledningen till att jag verkligen, verkligen känner att jag lever! Redovisningar kan vara hur jävla tråkiga som helst, men på samma gång så kan de vara så inspirerande och välgjorda att jag bara vill gråta. Ni som känner mig vet att jag har lätt för att gråta, både när det gäller roliga och tråkiga saker, men varenda tår är fullständigt ärlig och när folk öppnar sig och visar sitt bultande hjärta, eller bara försöker göra sitt bästa trots att benen skakar av nervositet, så kommer det en tår och sen en till och sen...ja jag antar att jag sen länge har accepterat min sensitiva sida. Tjejer, killar, kvinnor, män, lärare, människor...ja alla som inte gråter åtminstone en gång i månaden är inga riktiga människor, eller missuppfatta mig rätt nu...
Gråter man inte har man inte nog många emotionella människor runt omkring sig, för vänjer man sig vid tårar, känns det så underbart att känna ögonen fyllas av dem. Känna den där känslan av att veta att om jag blinkar nu så kommer den där tåren att rinna nerför kinden och lämna en saltrand efter sig som jag gör allt för att dölja, för tyvärr är världen sådan, det blöta på någons kinder är en svaghet, och det gör mig förbannad och därför försöker jag inte omge mig med sådana människor, men som sagt var; ibland väljer man inte själv. och mina tårar kan de aldrig ta ifrån mig!
Folk säger att de inte kan fatta att jag varit med om det jag varit eftersom det inte syns på mig för att jag...ja jag utstrålar inte olyckligmobbadkillesånäradödenmankankomma, men vem utstrålar den man egentligen är? Jag skulle kunna gå omkring och gråta hela dagarna och känna mig misslyckad och fortsätta ta en massa skit, men jag vill inte vara den utsatte, den som ska trampas på... Så därför förfinar jag mig lite och väljer att prata känslor med de som vill det, och om någon frågar mig något om vad jag tidigare varit med om o.s.v så berättar jag. Och den tjänsten kommer jag fortsätta göra samhället, yrket, livet och människorna i min närhet, resten av min tid i detta yrke, detta yrke som är det bästa som finns, för som sagt...ibland överraskar människor å det djupaste! Tack!
Ängeln stod upp och sa vad hon tyckte!
Tillägnat de som överraskar, de som vågar och de som visar hjärta! Det är lätt att säga, men inte lätt att göra, för det är ingen slump att hjärta rimmar på smärta!
Efter ett halvuppåt inlägg senast, bara för att ni inte ska tro att jag är en notorisk deprimerad människa, kommer jag att gå vidare idag med att fortsätta i en positiv anda...Vad är det med honom, kanske ni undrar? Han kanske har blivit normal och slutat tänka så förbannat, kanske ni undrar? Något fantastiskt har hänt honom, kanske ni undrar? Nej, nej, men idag har jag fog för min glädje. Huvudet är visserligen tomt och kroppen slut, efter att ha stressat som ett as hela dagen för att vara alla till lags. Jag hatar verkligen att säga "Jag har inte tid", när det kommer folk och vill prata, men idag var en sådan dag. Ni som hört mig säga de orden till er, ta inte illa upp, för jag kan lova att jag ALLTID har tid, men idag var det fullt i både huvud och kropp...
Just det...min glädje var det jag var på väg att prata om!
Att känna känslan av att människor gör något oväntat, på ett positivt sätt, är en underbar känsla. Och idag skedde det om och om och om igen... Det var gråt, underbara känslor och fantastiskt fokus som var anledningen till att jag verkligen, verkligen känner att jag lever! Redovisningar kan vara hur jävla tråkiga som helst, men på samma gång så kan de vara så inspirerande och välgjorda att jag bara vill gråta. Ni som känner mig vet att jag har lätt för att gråta, både när det gäller roliga och tråkiga saker, men varenda tår är fullständigt ärlig och när folk öppnar sig och visar sitt bultande hjärta, eller bara försöker göra sitt bästa trots att benen skakar av nervositet, så kommer det en tår och sen en till och sen...ja jag antar att jag sen länge har accepterat min sensitiva sida. Tjejer, killar, kvinnor, män, lärare, människor...ja alla som inte gråter åtminstone en gång i månaden är inga riktiga människor, eller missuppfatta mig rätt nu...
Gråter man inte har man inte nog många emotionella människor runt omkring sig, för vänjer man sig vid tårar, känns det så underbart att känna ögonen fyllas av dem. Känna den där känslan av att veta att om jag blinkar nu så kommer den där tåren att rinna nerför kinden och lämna en saltrand efter sig som jag gör allt för att dölja, för tyvärr är världen sådan, det blöta på någons kinder är en svaghet, och det gör mig förbannad och därför försöker jag inte omge mig med sådana människor, men som sagt var; ibland väljer man inte själv. och mina tårar kan de aldrig ta ifrån mig!
Folk säger att de inte kan fatta att jag varit med om det jag varit eftersom det inte syns på mig för att jag...ja jag utstrålar inte olyckligmobbadkillesånäradödenmankankomma, men vem utstrålar den man egentligen är? Jag skulle kunna gå omkring och gråta hela dagarna och känna mig misslyckad och fortsätta ta en massa skit, men jag vill inte vara den utsatte, den som ska trampas på... Så därför förfinar jag mig lite och väljer att prata känslor med de som vill det, och om någon frågar mig något om vad jag tidigare varit med om o.s.v så berättar jag. Och den tjänsten kommer jag fortsätta göra samhället, yrket, livet och människorna i min närhet, resten av min tid i detta yrke, detta yrke som är det bästa som finns, för som sagt...ibland överraskar människor å det djupaste! Tack!
Ängeln stod upp och sa vad hon tyckte!
Tillägnat de som överraskar, de som vågar och de som visar hjärta! Det är lätt att säga, men inte lätt att göra, för det är ingen slump att hjärta rimmar på smärta!
onsdag 12 november 2008
Sentimental och gammal...eller bara det ena!
Imorse låg jag och tänkte hemska tankar om att Nationella provet i svenska skulle skita sig, datorerna skulle strejka, eleverna skulle börja kasta stolar i ren protest, och jag själv skulle hoppa ut genom fönstret i Chaplin för att komma bort från allt..
Men sen kom jag att tänka på att jag faktiskt kollade alla datorer innan jag gick hem igår, och mina elever kastar inte stolar, och dessutom går inte fönstren i Chaplin att öppna, vilket innebar att jag kunde trycka bort dessa tankar och fokusera på annat...roligare saker!
Jag har haft en mardrömsnatt, rent musikaliskt...För att förklara mig bättre så kan jag säga att jag vaknat säkert tio gånger inatt med samma låt ringandes i mitt huvud som ett mantra. Låten är framförd av mitt absoluta hatgrupp alla kategorier. Gruppen står för djävulens musik och personifierar kommersialismen, skräpkulturen och bristen på varierat tänkande för mig. Att människor över huvud taget tar till sig och lyssnar på deras vidriga slingor och samtidigt tycker om det får mig att vilja dö! Nu kommer jag ligga illa till hos många känner jag, men jag droppar namnet iallafall, må det bära eller brista, för det var faktiskt jag som inte kunde sova inatt p.g.a denna grupp! ABBA ABBA ABBA ABBA...terapi för mig att skriva namnet flera gånger!
Inte nog med att denna grupp förpestar min tillvaro, låten som jag nynnade till ett antal gånger inatt var "Super Trooper". Vaknade just när jag skulle rädda min kompis ur en knipa, vaknade när jag körde min bil genom ett broräcke, vaknade när jag skulle döda ett gulligt lejon... Vilken låt nynnades? Jo, den underbart obehagliga "Super Trooper". I sista drömmen var det dags att slå sig ner framför mina barn för att lyssna på deras dagis luciatåg. Jag hade riggat videokameran och skulle filma när Miranda i tomtedräkt skulle sjunga "Rudolf med röda mulen". Hon öppnade munnen och ut kom djävulens musik i form av ABBA och "Super Trooper"...
Vaknade svettig och bestämde mig för att inte stänga ögonen trots att klockan bara var fem. Jag vågade inte för jag var rädd att ABBA skulle inta min hjärna ännu en gång, och göra mig lika sinnessvag som alla de andra personer som lyssnar på, och gillar ABBA är.
Började tänka på smurfarna istället... Älskar smurfarna, älskar deras färg och deras smurfiga smurford. Vackra ljusblåa, fredliga och mysiga individer som lever för att äta och sjunga...
Fick inget smurfhus när jag var mindre fast jag så gärna ville ha ett, men jag fick iallafall gammelsmurf och cykelsmurf för det var mina favoritsmurfar. Den svarta GNARP-smurfen var en liten idol också. Tänkte på hur enkelt livet var då. Leka med smurfar, bygga lite lego, kolla på kommunistiska barnprogram på SVT(eftersom det inte fanns några andra kanaler) där det inte sällan var med halvnakna tjejer och killar i åtsittande trikåer, underbart och strängt förbjudet i dagens barnprogramsutbud. Man hade en egen jojo som man trixade med och var man riktigt wild and crazy så kunde man dra hem till någon kompis som hade rika föräldrar och kolla på VHS från en toppmatad videobandspelare...grymt! Jag älskade lördagar för då kunde man cykla till kiosken och be att få blandgodis för en tia (de i kiosken hade ju godiset i burkar bakom disken så man fick peka på vilka man ville ha) och efter det kanske man lekte kurragömma med dunk med sin syster och hennes kompisar.
Livet var lättare då, men antagligen inte så mycket bättre. Jag vill inte bli pretentiös och bli som alla andra som pratar mer och mer om sin barndom desto äldre de blir, men jag måste bara säga att jag gillar smurfar, och ogillar ABBA, men i drömmarnas nyckfulla värld så kan dessa två motpoler knytas ihop till en gemensam dröm. Tänk om det kunde vara så i verkliga livet också...
Ängeln lyser!
Tillägnat alla som har smurfar hemma, speciellt de som har ett äkta smurfhus!
Men sen kom jag att tänka på att jag faktiskt kollade alla datorer innan jag gick hem igår, och mina elever kastar inte stolar, och dessutom går inte fönstren i Chaplin att öppna, vilket innebar att jag kunde trycka bort dessa tankar och fokusera på annat...roligare saker!
Jag har haft en mardrömsnatt, rent musikaliskt...För att förklara mig bättre så kan jag säga att jag vaknat säkert tio gånger inatt med samma låt ringandes i mitt huvud som ett mantra. Låten är framförd av mitt absoluta hatgrupp alla kategorier. Gruppen står för djävulens musik och personifierar kommersialismen, skräpkulturen och bristen på varierat tänkande för mig. Att människor över huvud taget tar till sig och lyssnar på deras vidriga slingor och samtidigt tycker om det får mig att vilja dö! Nu kommer jag ligga illa till hos många känner jag, men jag droppar namnet iallafall, må det bära eller brista, för det var faktiskt jag som inte kunde sova inatt p.g.a denna grupp! ABBA ABBA ABBA ABBA...terapi för mig att skriva namnet flera gånger!
Inte nog med att denna grupp förpestar min tillvaro, låten som jag nynnade till ett antal gånger inatt var "Super Trooper". Vaknade just när jag skulle rädda min kompis ur en knipa, vaknade när jag körde min bil genom ett broräcke, vaknade när jag skulle döda ett gulligt lejon... Vilken låt nynnades? Jo, den underbart obehagliga "Super Trooper". I sista drömmen var det dags att slå sig ner framför mina barn för att lyssna på deras dagis luciatåg. Jag hade riggat videokameran och skulle filma när Miranda i tomtedräkt skulle sjunga "Rudolf med röda mulen". Hon öppnade munnen och ut kom djävulens musik i form av ABBA och "Super Trooper"...
Vaknade svettig och bestämde mig för att inte stänga ögonen trots att klockan bara var fem. Jag vågade inte för jag var rädd att ABBA skulle inta min hjärna ännu en gång, och göra mig lika sinnessvag som alla de andra personer som lyssnar på, och gillar ABBA är.
Började tänka på smurfarna istället... Älskar smurfarna, älskar deras färg och deras smurfiga smurford. Vackra ljusblåa, fredliga och mysiga individer som lever för att äta och sjunga...
Fick inget smurfhus när jag var mindre fast jag så gärna ville ha ett, men jag fick iallafall gammelsmurf och cykelsmurf för det var mina favoritsmurfar. Den svarta GNARP-smurfen var en liten idol också. Tänkte på hur enkelt livet var då. Leka med smurfar, bygga lite lego, kolla på kommunistiska barnprogram på SVT(eftersom det inte fanns några andra kanaler) där det inte sällan var med halvnakna tjejer och killar i åtsittande trikåer, underbart och strängt förbjudet i dagens barnprogramsutbud. Man hade en egen jojo som man trixade med och var man riktigt wild and crazy så kunde man dra hem till någon kompis som hade rika föräldrar och kolla på VHS från en toppmatad videobandspelare...grymt! Jag älskade lördagar för då kunde man cykla till kiosken och be att få blandgodis för en tia (de i kiosken hade ju godiset i burkar bakom disken så man fick peka på vilka man ville ha) och efter det kanske man lekte kurragömma med dunk med sin syster och hennes kompisar.
Livet var lättare då, men antagligen inte så mycket bättre. Jag vill inte bli pretentiös och bli som alla andra som pratar mer och mer om sin barndom desto äldre de blir, men jag måste bara säga att jag gillar smurfar, och ogillar ABBA, men i drömmarnas nyckfulla värld så kan dessa två motpoler knytas ihop till en gemensam dröm. Tänk om det kunde vara så i verkliga livet också...
Ängeln lyser!
Tillägnat alla som har smurfar hemma, speciellt de som har ett äkta smurfhus!
söndag 9 november 2008
Fortsätt bara gå, du gjorde ditt val för länge sedan...
Då är vi där igen; svek, missuppfattningar och infantil naivitet!
Det var du och jag mot världen, du och jag mot de andras dåliga och omänskliga ideal. Ideal som innebar att se ner på det motsatta könet, ideal som innebar att störst alltid går först, ideal som utmynnade i förtryck och orättvisor. Vi ville förändra, vi ville visa att om man bara var tillräckligt övertygande om vad man tyckte var rätt så skulle livet bli en dans..."vi mot dem- då, nu och för alltid". När alla andra var emot oss så kände jag en grym inre styrka i att verkligen ha dig nära, ha dig bredvid mig, ha dig i mitt liv. Jag var antagligen den svagaste utav oss, det ser jag klart och tydligt så här i efterhand att jag var, men du visade mig rätt gång på gång när jag själv vinglade av från livets känslomässiga väg. Du gav mig aldrig möjlighet att komma undan, du gav mig alltid tröstande ord på vägen, du gav mig...livet! När jag behövde en axel att stödja mig mot, någon att krama, någon att älska, så fanns du där! Inga ord behövde egentligen sägas, vi visste det båda ändå...det var vi mot världen! Den dagen vi skulle gå skilda vägar (för allt har alltid ett slut, det vet ni ju) så sa du till mig att jag skulle se till att de jävlarna aldrig skulle kunna få ner mig på knä igen, att jag skulle kämpa för den sak som jag från och med den dagen du tog farväl skulle få bära fanan högt för alldeles själv. På egen hand skulle jag trotsa livets påtvingade faror.
Du sa ju till mig att vi skulle skiljas som vänner, att jag aldrig skulle låta lågan dö, att jag skulle fortsätta brinna trots att inte du fanns vid min sida, att jag säkert skulle finna någon annans hjälpande hand på livets smala väg. Du sa att du inte hade något alternativ, att du var tvungen att lämna mig för att inte släcka min låga! Du sa att du gjorde det för vår skull, men ändå var det ditt stöd som var det enda som betydde något för mig! Efter allt vad vi gick igenom tillsammans, efter att ha gått nakna i striden för varandra, efter att ha glött med varandra så kändes det verkligen som ett slag i magen när jag läste orden från dina läppar, orden som etsats sig fast, orden som raserade allt vi hade byggt upp och brunnit för; "Rickard, du får fortsätta själv. Jag kan inte förklara varför, men jag hoppas du kan förstå och förlåta!", orden levererades med en kyss utan känslor. Sen vände du dig stilla bort från mig och gick din väg!
Snälla, snälla! Kunde du inte lika gärna stuckit kniven djupt i mig och gjort så att mitt hjärta slutade slå direkt, istället för att lämna spillrorna av en pojke att förblöda...jag ångrar mig än!
Ängeln stiger ner, hoppas hon vill mig väl!
Tillägnat människor som sviker och sprättar upp kroppar och låter livskraften spridas med vinden!
Tillägnat dig som valde att lämna en utsatt människa när han var som svagast! Hur fan kunde du?
torsdag 6 november 2008
Fan vilket gnäll!
Jag kanske inte ska gnälla, kom på mig själv efter förra inlägget...
Jag älskar ju det jag gör, jag älskar att vara lärare, jag älskar att se responsen i ögonen på de jag jobbar för, jag älskar att tända eldar, eldar som kommer att fortsätta brinna så länge eldarnas bärare orkar med värmen som det innebär att bära på den! Ifall någon någonsin skulle tvivla på detta, i och med min svarta men ärliga framtoning i skrivandet, kan jag bara säga att jag egentligen är rätt lycklig, men lyckan kan inte ta död på all skit som fastnar under naglarna...
Jag älskar ju det jag gör, jag älskar att vara lärare, jag älskar att se responsen i ögonen på de jag jobbar för, jag älskar att tända eldar, eldar som kommer att fortsätta brinna så länge eldarnas bärare orkar med värmen som det innebär att bära på den! Ifall någon någonsin skulle tvivla på detta, i och med min svarta men ärliga framtoning i skrivandet, kan jag bara säga att jag egentligen är rätt lycklig, men lyckan kan inte ta död på all skit som fastnar under naglarna...
Får man skriva vad man vill i en blogg?
Jag är jäkligt sugen på att droppa lite namn här, för att se vilka effekter det får, vilka som egentligen läser detta, för jag anar oråd... Ryktet färdas fort i vår lilla trångsynta värld! Nåja, jag ska sansa mig lite och ge cred till er som fortsätter läsa, och framförallt kommenterar. Livet vore inte detsamma utan er.
Jag går genom livet som en sökare, sökande efter vad?
Jag sökte efter värme, men jag fann inga kläder.
Jag blickade in i kyrkan, men jag fann ingen Gud.
Jag sökte efter kärlek, men fann regler och förbud.
Sökte efter närhet men jag fann ingen hud.
Jag sökte efter sanning bortanför strukturen,
långt från maktmissbruket och konsumtionskulturen.
Jag kom fram till att det är kärlek och revolt som gör människor till vackra individer!
Ta hand om er för mörkret finns, bakom era ryggar, inom människor som har för vana att nödvändigtvis öppna käften och säga elaka saker och framförallt i livet, det liv som tydligen inte är lika mycket värt om man visar medmä...och är snä....ja ni vet resten.
Ängeln vågar, då vågar jag!
Tillägnat personen som räddade min tråkiga tisdagsförmiddag, som annars ändå bara skulle gått åt till rättning och planerande!
Jag går genom livet som en sökare, sökande efter vad?
Jag sökte efter värme, men jag fann inga kläder.
Jag blickade in i kyrkan, men jag fann ingen Gud.
Jag sökte efter kärlek, men fann regler och förbud.
Sökte efter närhet men jag fann ingen hud.
Jag sökte efter sanning bortanför strukturen,
långt från maktmissbruket och konsumtionskulturen.
Jag kom fram till att det är kärlek och revolt som gör människor till vackra individer!
Ta hand om er för mörkret finns, bakom era ryggar, inom människor som har för vana att nödvändigtvis öppna käften och säga elaka saker och framförallt i livet, det liv som tydligen inte är lika mycket värt om man visar medmä...och är snä....ja ni vet resten.
Ängeln vågar, då vågar jag!
Tillägnat personen som räddade min tråkiga tisdagsförmiddag, som annars ändå bara skulle gått åt till rättning och planerande!
onsdag 5 november 2008
En kort reflektion!
I helgen var det 2000 personer och såg en K1 (kampsport) gala i Pontushallen här i Luleå. Trevligt, trevligt... Sätt det i paritet med att det var 200 personer som deltog i demonstrationståget mot rasism och främlingsfientlighet i Luleå i somras. Våren 2008 var det hela 220 personer som deltog i demonstrationståget mot kvinnomisshandel som gick genom Luleås gator... Sluta undra varför samhället och Luleå ser ut som det gör, ni har det svart på vitt i och med dessa siffror. Eller vänta nu, det kanske var dåligt väder när demonstranterna gick...host host
Våld är ok, speciellt när det sker under ordnade former och folk betalar över 500kronor för en biljett som innebär att man får se folk slåss. Jag ska fan göra om Kvadraten (ett klassrum) på min skola till ett fightrum där jag kan få slå på elaka människor, och jag vet vilka jag skulle börja med om jag hade varit sugen på att regredera till deras nivå... Line up!
En ängel slåss aldrig, i så fall för att beskydda!
Tillägnat alla levande fiskar, simma på!
Våld är ok, speciellt när det sker under ordnade former och folk betalar över 500kronor för en biljett som innebär att man får se folk slåss. Jag ska fan göra om Kvadraten (ett klassrum) på min skola till ett fightrum där jag kan få slå på elaka människor, och jag vet vilka jag skulle börja med om jag hade varit sugen på att regredera till deras nivå... Line up!
En ängel slåss aldrig, i så fall för att beskydda!
Tillägnat alla levande fiskar, simma på!
söndag 2 november 2008
Nå hur ska ni ha det nu, är ni för eller emot gruppsex?
Men va fan, inte kan man väl börja ett inlägg genom en sån rubrik! SKANDAL! Ser rubrikerna framför mig i kvasitidningarna som själva anser att de sitter inne med sanningarna: "Frispråkig friskolelärare går ett steg för långt när det gäller formuleringar i sin blogg"...gäsp...vet ni vad...jag kunde bry mig mindre...
"Va fan gruppsex kan väl vara bra ibland...inte på tre kanske men på...säg tjugofem!"
Nej, nej, nej...han gjorde det igen, större skandaler och värre ordval går inte att frambringa...fy!
Och han ska prata om etik och moral med ungdomar...jag blir mörkrädd!!!
Formuleringarna ovan är inte mina dock, utan Magnus Betnérs...var på en underbart skön standup igår på Kulturens Hus här i Luleå, 108minuter sparkauppåtslickaneråtintelligentpangpåpungenpunkigstandup, signerad en man som tillsammans med mig drar fram den ironiska cynismen(slå upp om ni inte redan gjort det!) ur skuggorna och står för det! Som jag sagt innan, jag är inte lättflörtad när det gäller humor eftersom jag själv anser mig roligast i Sverige (ironin är tung att bära...), men MB:s loja och intellektuella shower får mig såld, gång på gång.
Imponerad av att han kan fylla ut två timmar, attraherad av att han är karismatisk i all jävla enkelhet... Jag har i flera år nu försökt att ha en stor del av mina lektioner uppbyggt som en standup, men tiden räcker inte till. MB:s jobb är ju att...ja just det uppträda och göra research medan mitt jobb är att...undervisa. Fast jag försöker hinna med någon röd tråd och roliga infallsvinklar, så känner jag ibland att... ja vafan, jag lägger ner allt och skiter i det här. Är det värt det? Vad får jag tillbaka? Trevliga utvärderingar från elever, som visserligen värmer i hjärtat och får mig att orka upp varje måndagmorgon, men som inte hjälper ett skit i det jobbiga ekonomiska spelet som kallas för lön! Men ändå står man där och känner lågan, varje lektion, varje dag, varje termin, varje läsår.Snacka om att det finns naiva idioter som Magister Kjellgren.
Tillbaka till showen...mitt i all hysterisk cynism får jag en känsla av att jag bara måste vända mig om i salongen, ni vet en sån där detärnågonjagkännersomsitterbakommigsomjagintesettnärjagkom- känslan. Jag vänder mig om, och det skulle jag inte ha gjort, för vad får jag se? Vad får jag se?
Mr X från Bergviksskolan, en av själtagarna, pojken som tog mitt liv och kastade det på soptippen, pojken som förstörde min självkänsla, pojken som inte förstod vad gråt och "nej jag vill inte" betydde, pojken som blivit man, säkerligen genom att ha gått igenom macholumpen som befäl och fått fortsätta trycka ner oskyldiga,rädda individer. Mannen som nu satt på raden bakom som är mardrömmen personifierad för mig satt och skrattade åt samma saker som jag skrattade åt. Jag tänkte skrika åt honom att han inte har någon rätt att sitta och skratta efter vad han gjort, att han skulle tänka på hur många själar han sugit ur i sina dagar. Själar vars människor går omkring i en levandedöd tillvaro och hela tiden ifrågasätter sin egen värdelöshet.
PANG! (tillbaka ett par år i tiden) Slaget tog hårt och konsist kring vänstra tinningen på mig. PANG! Jag känner hur han och hans tre kompisar lyfter upp mig på biljardbordet i "gröna rummet" (Bergviksskolans uppehållsrum) och medans två av de håller fast mig när jag ligger på rygg på biljardbordet tar "den store ledaren" fram tre stycken biljardbollar, minns än idag att det var den röda(nummer tre?), den gula (nummer ett?) och den lilarandiga (nummer femton?)...kan fortfarande inte koncentrera mig när jag siktar på dessa bollar när jag spelar biljard, så därför låter jag bli att spela biljard. "Den store ledaren" säger till de tio övriga som är inne i rummet, med de obehagligt gröna väggarna, att gå sin väg, för att han skulle "prata lite mer personligt med en kille som behöver lära sig ett och annat". Ja-sägarna gick sin väg utan att säga ett enda ord, för bland dessa fanns inte den vackra, vackra ängeln som ett antal månader senare skulle säga de vackraste ord någon någonsin sagt till mig "Hur gick det Rickard? Hur gick det Rickard?" (blogginlägg från den 1:a oktober...ifall ni inte minns ) Dörren stängdes igen och klicket när låskolven vreds om ekar fortfarande i mitt huvud, nu skulle den fula, rädda lilla sjuan få...
"Får jag kalla dig ditt lilla as din fula jävel?", frasen ger mig tårar i ögonen framför skärmen just nu, just här, just denna mörka söndagskväll i en lägenhet på Gultzaudden i Luleå. Just då, just där, i det där gröna rummet som luktade citron efter städerskans dagliga svabbning på det hårda stengolvet, så betydde de där orden kort och gott..."Nu är du död Rickard!".
Jag vet inte hur det är med alla er som läser min blogg, men jag kan säga att när man får den där "Nu är du död Rickard!" -känslan i kroppen, så blir man som en biroll i en av sina egna drömmar, man svävar ut, ser allt suddigt och tror sig veta att detta inte händer mig, eftersom jag bara spelar birollen i min egen dröm. Jag känner nåt kallt stryka mot min kind, den helröda, blodröda, lite slitna nummer tre, håller ledaren i handen och stryker den längs min kind, knackar lite försiktigt med klotet mot min tinning som fortfarande ömmar från slaget som jag fått tidigare, innan själtagarna la upp mig på biljardbordet. "Jag kan lova dig ditt lilla fula as, att biljardbollarna är hårdare än din skalle...". Jag tittar på de som håller fast mig, två stycken snusförsedda 15-åringar som säkerligen inte slutförde sin gymnasieutbildning, två stycken tuffa killar som inte hade någon som helst koll på vad som egentligen skulle hända ett par minuter senare. Två slag senare när jag tittade upp i taket från min liggande position på biljardbordet såg jag en stjärna falla, jag skojar inte, jag tyckte jag såg en stjärna i det gröna taket...En önskestjärna, en stjärna som skulle föra tur till den som såg den...och oj vad jag önskade, jag önskade och önskade, men stjärnan måste ha vetat att killen som önskade sig därifrån inte var värd att tas på allvar, inte värd någonting...för den stjärnan såg jag inte igen, den stjärnan var bara början till ett helvete som jag levde med och fortfarande lever med... Men mister X skratt från igår lägger jag till i min personliga bok över saker som får mig att vilja dö...
(historien var jobbig att skriva och jag ber om ursäkt ifall jag råkade beröra, för tårar och känslor gör en människa svag enligt allt för många i vårt sjuka robotsamhälle av idag, och jag ville absolut inte att ni skulle ta fram era "svaga" sidor för min skull, spara era svagheter till att visa upp det vackraste som finns, omtanke, respons och medmänsklighet!)
Tillägnat besökare nummer 2000 Anton, den cyniske Magnus Betnér och sist men inte minst alla som inte gjorde något fast de redan då visste, alla som såg märkena efter biljardbollarna i mitt huvud men bara tittade ner och lämnade en liten, utsatt pojke till ett liv i ensamhet...tack!
Ängeln borde varit där, redan då!
"Va fan gruppsex kan väl vara bra ibland...inte på tre kanske men på...säg tjugofem!"
Nej, nej, nej...han gjorde det igen, större skandaler och värre ordval går inte att frambringa...fy!
Och han ska prata om etik och moral med ungdomar...jag blir mörkrädd!!!
Formuleringarna ovan är inte mina dock, utan Magnus Betnérs...var på en underbart skön standup igår på Kulturens Hus här i Luleå, 108minuter sparkauppåtslickaneråtintelligentpangpåpungenpunkigstandup, signerad en man som tillsammans med mig drar fram den ironiska cynismen(slå upp om ni inte redan gjort det!) ur skuggorna och står för det! Som jag sagt innan, jag är inte lättflörtad när det gäller humor eftersom jag själv anser mig roligast i Sverige (ironin är tung att bära...), men MB:s loja och intellektuella shower får mig såld, gång på gång.
Imponerad av att han kan fylla ut två timmar, attraherad av att han är karismatisk i all jävla enkelhet... Jag har i flera år nu försökt att ha en stor del av mina lektioner uppbyggt som en standup, men tiden räcker inte till. MB:s jobb är ju att...ja just det uppträda och göra research medan mitt jobb är att...undervisa. Fast jag försöker hinna med någon röd tråd och roliga infallsvinklar, så känner jag ibland att... ja vafan, jag lägger ner allt och skiter i det här. Är det värt det? Vad får jag tillbaka? Trevliga utvärderingar från elever, som visserligen värmer i hjärtat och får mig att orka upp varje måndagmorgon, men som inte hjälper ett skit i det jobbiga ekonomiska spelet som kallas för lön! Men ändå står man där och känner lågan, varje lektion, varje dag, varje termin, varje läsår.Snacka om att det finns naiva idioter som Magister Kjellgren.
Tillbaka till showen...mitt i all hysterisk cynism får jag en känsla av att jag bara måste vända mig om i salongen, ni vet en sån där detärnågonjagkännersomsitterbakommigsomjagintesettnärjagkom- känslan. Jag vänder mig om, och det skulle jag inte ha gjort, för vad får jag se? Vad får jag se?
Mr X från Bergviksskolan, en av själtagarna, pojken som tog mitt liv och kastade det på soptippen, pojken som förstörde min självkänsla, pojken som inte förstod vad gråt och "nej jag vill inte" betydde, pojken som blivit man, säkerligen genom att ha gått igenom macholumpen som befäl och fått fortsätta trycka ner oskyldiga,rädda individer. Mannen som nu satt på raden bakom som är mardrömmen personifierad för mig satt och skrattade åt samma saker som jag skrattade åt. Jag tänkte skrika åt honom att han inte har någon rätt att sitta och skratta efter vad han gjort, att han skulle tänka på hur många själar han sugit ur i sina dagar. Själar vars människor går omkring i en levandedöd tillvaro och hela tiden ifrågasätter sin egen värdelöshet.
PANG! (tillbaka ett par år i tiden) Slaget tog hårt och konsist kring vänstra tinningen på mig. PANG! Jag känner hur han och hans tre kompisar lyfter upp mig på biljardbordet i "gröna rummet" (Bergviksskolans uppehållsrum) och medans två av de håller fast mig när jag ligger på rygg på biljardbordet tar "den store ledaren" fram tre stycken biljardbollar, minns än idag att det var den röda(nummer tre?), den gula (nummer ett?) och den lilarandiga (nummer femton?)...kan fortfarande inte koncentrera mig när jag siktar på dessa bollar när jag spelar biljard, så därför låter jag bli att spela biljard. "Den store ledaren" säger till de tio övriga som är inne i rummet, med de obehagligt gröna väggarna, att gå sin väg, för att han skulle "prata lite mer personligt med en kille som behöver lära sig ett och annat". Ja-sägarna gick sin väg utan att säga ett enda ord, för bland dessa fanns inte den vackra, vackra ängeln som ett antal månader senare skulle säga de vackraste ord någon någonsin sagt till mig "Hur gick det Rickard? Hur gick det Rickard?" (blogginlägg från den 1:a oktober...ifall ni inte minns ) Dörren stängdes igen och klicket när låskolven vreds om ekar fortfarande i mitt huvud, nu skulle den fula, rädda lilla sjuan få...
"Får jag kalla dig ditt lilla as din fula jävel?", frasen ger mig tårar i ögonen framför skärmen just nu, just här, just denna mörka söndagskväll i en lägenhet på Gultzaudden i Luleå. Just då, just där, i det där gröna rummet som luktade citron efter städerskans dagliga svabbning på det hårda stengolvet, så betydde de där orden kort och gott..."Nu är du död Rickard!".
Jag vet inte hur det är med alla er som läser min blogg, men jag kan säga att när man får den där "Nu är du död Rickard!" -känslan i kroppen, så blir man som en biroll i en av sina egna drömmar, man svävar ut, ser allt suddigt och tror sig veta att detta inte händer mig, eftersom jag bara spelar birollen i min egen dröm. Jag känner nåt kallt stryka mot min kind, den helröda, blodröda, lite slitna nummer tre, håller ledaren i handen och stryker den längs min kind, knackar lite försiktigt med klotet mot min tinning som fortfarande ömmar från slaget som jag fått tidigare, innan själtagarna la upp mig på biljardbordet. "Jag kan lova dig ditt lilla fula as, att biljardbollarna är hårdare än din skalle...". Jag tittar på de som håller fast mig, två stycken snusförsedda 15-åringar som säkerligen inte slutförde sin gymnasieutbildning, två stycken tuffa killar som inte hade någon som helst koll på vad som egentligen skulle hända ett par minuter senare. Två slag senare när jag tittade upp i taket från min liggande position på biljardbordet såg jag en stjärna falla, jag skojar inte, jag tyckte jag såg en stjärna i det gröna taket...En önskestjärna, en stjärna som skulle föra tur till den som såg den...och oj vad jag önskade, jag önskade och önskade, men stjärnan måste ha vetat att killen som önskade sig därifrån inte var värd att tas på allvar, inte värd någonting...för den stjärnan såg jag inte igen, den stjärnan var bara början till ett helvete som jag levde med och fortfarande lever med... Men mister X skratt från igår lägger jag till i min personliga bok över saker som får mig att vilja dö...
(historien var jobbig att skriva och jag ber om ursäkt ifall jag råkade beröra, för tårar och känslor gör en människa svag enligt allt för många i vårt sjuka robotsamhälle av idag, och jag ville absolut inte att ni skulle ta fram era "svaga" sidor för min skull, spara era svagheter till att visa upp det vackraste som finns, omtanke, respons och medmänsklighet!)
Tillägnat besökare nummer 2000 Anton, den cyniske Magnus Betnér och sist men inte minst alla som inte gjorde något fast de redan då visste, alla som såg märkena efter biljardbollarna i mitt huvud men bara tittade ner och lämnade en liten, utsatt pojke till ett liv i ensamhet...tack!
Ängeln borde varit där, redan då!
fredag 31 oktober 2008
2000:e gästen måste ju få lite fokus!!!
Nu när man blivit en maktfaktor i bloggandet(hrm hrm) så kommer jag att tillägna nästa blogginlägg till den 2000e gästen. Undrar vem det kan vara...Låt mig veta!
(appropå maktfaktor, läste i kvällstidningen Häxpressen härom veckan att BlondinBella hade fått 2000 KOMMENTARER till sitt senaste inlägg...Och här sitter jag med snart 2000 BESÖKARE...vissa är viktigare än andra, eller är det så att det bara återspeglar tillståndet i samhället överlag? Mode och yta=JA Känslor och orättvisor=NEJ)
(appropå maktfaktor, läste i kvällstidningen Häxpressen härom veckan att BlondinBella hade fått 2000 KOMMENTARER till sitt senaste inlägg...Och här sitter jag med snart 2000 BESÖKARE...vissa är viktigare än andra, eller är det så att det bara återspeglar tillståndet i samhället överlag? Mode och yta=JA Känslor och orättvisor=NEJ)
"Ungdomars vidriga klädval och attityd måste bekämpas!"
...dags igen, hoppas inte alla fina kommentarer blir lidande av att jag känner mig het i bloggandet efter ett par dagars "konferenspaus" och knappt ger er tid att läsa och tänka efter innan nästa inlägg kommer och som vanligt sparkar jag uppåt och slickar neråt!
Rubrikens citat är hämtat från en rektor i Laholm som tyckte att det var rätt att skolan nekade en 16årig pojke att äta i skolmatsalen för att hans "kalsongkant" syntes...
På en annan skola som ligger i en belevrad stadsdel i Stockholm blev tre gymnasietjejer hemskickade för att deras "vidriga, utmanande och provokativa klädstil" blev för mycket för skolans ledning...
Vilka underbara beslut att ta, snacka om att de som tar dessa beslut har koll på livsstilar av idag. Jag blir fan beklämd och det värsta är inte att man i ovannämnda fall blir nekad sin rätt att vara en fri människa, nej det värsta är att det är så många som tycker som de styrande...inte konstigt att lärarförakt sprider ut sig på skolorna. Jag menar, inte fan har ledningen själva sett killen med "kalsongkanten" synlig, eller sett gymnasietjejernas "provokativa" klädstil, nej självklart är det ju så att någon präktig lärare med attityden:
jaggillarintedagensungdomarsattitydsånuskajagverkligengåochberättaförrektornhurdebetersig
ochhurdeegentligengårklädda har gått och berättat det hela, och kanske samtidigt lagt fram en liten monolog om att kepsar ser ju för tattigt ut alltså...vem vet?
Jag ser stora problem i detta! Ska vi som lärare och medmänniskor bestämma om klädval och attityder? Nej!
Jag kan påverka på helt andra sätt; genom att vara en snäll människa, genom att visa omtanke, genom att väcka upp tankeverksamhet, genom att belysa orättvisor och kanske på så sätt få Jorden/Sverige/Luleå/Skolan/Omgivningen att bli en finare och mer ärlig plats att fördriva sin tid på/med. För det är ju faktiskt så som jag tidigare har sagt; En dag går solen ner, för att inte komma mer. Då blir det jävligt tyst och kallt, och det blir likadant överallt!
Rubrikens citat är hämtat från en rektor i Laholm som tyckte att det var rätt att skolan nekade en 16årig pojke att äta i skolmatsalen för att hans "kalsongkant" syntes...
På en annan skola som ligger i en belevrad stadsdel i Stockholm blev tre gymnasietjejer hemskickade för att deras "vidriga, utmanande och provokativa klädstil" blev för mycket för skolans ledning...
Vilka underbara beslut att ta, snacka om att de som tar dessa beslut har koll på livsstilar av idag. Jag blir fan beklämd och det värsta är inte att man i ovannämnda fall blir nekad sin rätt att vara en fri människa, nej det värsta är att det är så många som tycker som de styrande...inte konstigt att lärarförakt sprider ut sig på skolorna. Jag menar, inte fan har ledningen själva sett killen med "kalsongkanten" synlig, eller sett gymnasietjejernas "provokativa" klädstil, nej självklart är det ju så att någon präktig lärare med attityden:
jaggillarintedagensungdomarsattitydsånuskajagverkligengåochberättaförrektornhurdebetersig
ochhurdeegentligengårklädda har gått och berättat det hela, och kanske samtidigt lagt fram en liten monolog om att kepsar ser ju för tattigt ut alltså...vem vet?
Jag ser stora problem i detta! Ska vi som lärare och medmänniskor bestämma om klädval och attityder? Nej!
Jag kan påverka på helt andra sätt; genom att vara en snäll människa, genom att visa omtanke, genom att väcka upp tankeverksamhet, genom att belysa orättvisor och kanske på så sätt få Jorden/Sverige/Luleå/Skolan/Omgivningen att bli en finare och mer ärlig plats att fördriva sin tid på/med. För det är ju faktiskt så som jag tidigare har sagt; En dag går solen ner, för att inte komma mer. Då blir det jävligt tyst och kallt, och det blir likadant överallt!
Med två ord klarar man av att handskas med detta, så att det inte kommer upp flera fall av sånt här vidrigt ungdomsförtryck, för det är ju faktiskt brott mot mänskliga rättigheter, om än i en liten liten form, att bestämma hur man ska se ut, vad man får ha på sig och framförallt vad man får tycka! Dessa två ord är väldigt svårstavade för många tydligen, och omöjliga att förstå dessutom. Dessa två ord bygger på att man kan se bortanför sina egna inskränkta, personliga värderingar och förstå att det finns andra i sin omgivning som inte tycker som en själv.
Dessa två ord är...håll i er nu...detta bli svåra ord att förstå för flertalet av er (och inget fel i det eftersom dessa ord inte verkar förstås av särskilt många, och därav har vi ett lärarförakt på skolorna som är lärarnas eget fel)...orden är KOMMUNIKATION och FÖRSTÅELSE...brrr läskigt va? Läskigt att behöva förstå andra människor va? Läskigt att behöva kommunicera med andra människor va? Läskigt att behöva öppna, och bjuda på sig själv va?
Försöker man förstå andra människor, oavsett om det är elever, klasskompisar, ytliga bekanta eller sin egna familj så leder det till kommunikation som i sin tur leder till att såna här idiotiska beslut aldrig borde kunna existera.
För att sammanfatta; man blir en bättre människa, lärare och vän om man bara har förståelse, men har alla det? Oj, oj, långt ifrån alltså, och det är detta som är så skrämmande och gör att jag har svårt att sova på nätterna... Låt eleverna vara som de är, låt människor vara som de är, man uttrycker något i allt man gör...och det är inte jag eller någon ledare som ska fördöma det andra människor uttrycker med en "provokativ och utmanade klädsel" eller " en kalsongkant som syns" eller "en jobbig attityd". Vuxna människor kan tänka själv! Dem man ska fördöma, det är de människor som trycker ner andra för att komma ett pinnhål högre i samhällshierarkin!
Tack för mig, hoppas alla fortsätter ha en trevlig helg, själv ska jag på Magnus Betnér imorgon, lördag... en lika härlig cyniker som jag själv, så jag har höga förväntningar, även om han inte kan vara lika rolig som mig så kan man ju kanske få skratta lite åt allt helvete och maktmissbruk som finns just här, just nu! Vi måste resa oss upp, och andas ny luft!
Tillägnat alla som fått sin klädstil eller sätt att vara på kommenterat från någon som inte har en jävla aning om vad det handlar om. Mittenfingret i luften! (oj, vad arg jag känner mig nu...)
Ängeln värmer!
torsdag 30 oktober 2008
Den politiskt korrekta kostymen passar mig riktigt bra!
...så efter ett litet uppehåll i bloggandet kommer jag tillbaka som en ny människa, lite mindre kontroversiell, lite mer robot, lite mer avskalad personlighet liksom. Personlighet är inte bra, iallafall inte om den sticker ut för mycket, iallafall inte om man är för snäll, iallafall inte om vågar visa sig svag och skör.
Så dagens ämne blir först...vårt dåliga väder för att sen glida över i en stilla undran angående nya filmen om James Bond, över i en politisk korrekt vinkling kring friskolors vara eller inte vara för att sedan avsluta med det mest normbrytande av allt; lite sportsnack! Allt kryddad med så lite personlighet och medmänsklighet som möjligt, för man blir poplärare som individ om man följer strömmen, och popularitet är ju verkligen något att sträva efter, strunta i dina egna värderingar och normer - det är den populära, ja-sägande människan som finner sig i allt som kommer att segra till slut, kom ihåg det kära vänner!!!
Urk! Vänta lite, jag måste bara gå och kräkas först, orden jag skrivit hittills smakar så jäkla illa i min mun, de är så falska och överironiska så jag blir magsjuk bara över att tänka på att 95% av befolkningen skulle köra givemefive efter att ha läst mitt förra och detta inlägg. "Fan vad gött skrivet, bloggar ska ju handla om mode och vilken tid man vaknar på morgnarna, vilka filmer som är bra och hur mycket man ska festa i helgen. Inte kan man ju skriva om känslor och orättvisor, vilka orättvisor förresten? Finns det orättvisor? Jag har då inte sett några? Jag tjänar jättebra och mår bra med mitt liv så sluta klaga Rickard! Var inte så negativ! Vi lever ju iallafall, var nöjd med det!"
Upprop! Hänger alla med? Blev det för många ord? Vet alla vad ironi är? Jag tillhör den ironiska 70-talistgenerationen och jag raljerar lite grann bara. Jag antar att det bara är intelligenta människor som läser denna blogg (enligt mig är intelligens ett ganska abstrakt begrepp, intelligens för mig är att fatta egna beslut och vara som man vill - det handlar inte om betyg eller om att göra ett bra projektarbete) så jag går inte närmare in på vad ironi är, utan ni kan ju bara fortsätta stötta och vara de underbara människorna som ni är. Ge värme, bli inte en död fisk och låt aldrig lågan dö!
Varför detta lilla uppehåll i bloggandet då i ett par dagar? Jo ni förstår att lilla Rickard har varit på kurs i storstaden med de stora elefanterna, 200 NTI lärare samlade i en och samma aula, så himla vackert att se och uppleva (host host). Var på s.a.s "konferens" i dagarna två. Konferens är ett vuxet begrepp som går ut på att lägga miljoner kronor på att få se sin personal bete sig som infantila grisar ett tag. Konferens är vuxet. Konferens är ett uttryck som man myntat för att visa att vigörsakertillsammanspåenannanortochdåärvilitefinareänandra. Konferens är ju bara för Götlabörjsgött!! Oups, nu blev jag cynisk igen, förlåt! Och jag som lovade att skärpa mig! Vad ska det bli av dig Rickard? Vad ska du bli när du blir stor? Var inte så enfaldig och tro att du någonsin kommer att påverka någon att göra något bra! Du är ingenting!
Förlåt, förlåt ännu en gång, jag vill inte påverka någon, det gör andra så mycket bättre än lilla jag, jag skriver bara "Texter från hjärtat". Det här blev ju mycket om egentligen ingenting, men låt er inte luras, för detta ingenting innehåller säkerligen substans också, ni läser, ni tar in det, ni loggar ut som en ännu finare människa...
Det jag egentligen skulle skriva om idag var ju en insikt som slog mig när jag satt i föreläsningssalen under konferensen igår, och lyssnade på en underbart bra föreläsning om människors utveckling och vikten av förståelse. (Ni som känner mig bra vet att jag sällan blir imponerad av föreläsningar, och för er som inte känner mig utan bara tycker jag verkar vara en jobbig människa vet alltså först nu att jag tycker att högst 2 av 100 föreläsningar ger mig som person nåt). Varför gillar då inte jag föreläsningar? Jo, för att jag själv är en så grymt bra lärare/föreläsare så ingen kan bräcka mig när det gäller underfundiga vinklingar i ett ämne, roliga kommentarer, publikkontakt och pedagogiska innovativa ideér. Jag blir alltid bara irriterad på att det står en människa på en konfeeerrraaaaannns(uttala gärna lite överklassigtfranskt...) som har fått 50000 kronor för att sparka in redan öppna dörrar och alla är sååååå nöjda. Hrm, jag tar inte betalt och jag står fan tolv 80minuterspass i veckan och föreläser och gör folk till bättre människor. Inte för att få betalt, för lönen är en kränkning, utan för att jag älskar det jag gör. Föreläsare föreläser inte alltid för att de älskar det, utan för att det är "deras jobb", ni fattar skillnaden va? Gör ni inte det så fundera i så fall på varför vissa lärare alltid kommer att vara omtyckta till 100% var de än kommer att jobba, medans andra...ja jag behöver inte förklara. Jo, för att vissa ser det som ett jobb medan vissa ser det som en livsstil, en livsstil att älska, en livsstil att leva med! Är ni med mig?
Detta är inte avslutat för jag har inte ens kommit till kärnan ,men långa inlägg kanske inte alla orkar läsa så jag återkommer lite senare, och som ni säkert redan fattat så har kostymen i rubriken aldrig varit på, den har aldrig existerat och som jag råkar säga i filmen; "skjut mig" om ni ser mig bära den någon gång, för den kostymen är den värsta bördan för vårt släkte, för oss sensitiva, vackra människor, som visserligen kanske är trasiga inombords, men som ändå har något att förmedla. Och kom ihåg; responsen ska komma inifrån!
Tillägnat min inre svaghet som låter mig ta den skit jag inte förtjänar från folk som jag helst vill spotta i ansiktet för att de brister i medmänsklighet och förståelse!
Ängeln trotsar tröskeln!
(På allmän begäran måste jag bara kommentera klubban som jag stoppar i munnen på slutet av filmen, jag har fått galet mycket kommentarer om detta, och jag säger bara...jag har inget svar på varför jag avslutar intervjun så, jag tycker så här i efterhand att det var grymt snyggt av Mr Ronnback att ta med det eftersom det ger en "okonventionell laidbackattityd" som filmen är vinklad till att vara. Men jag kan hålla med om att det är lite bimbovarning...haha)
Så dagens ämne blir först...vårt dåliga väder för att sen glida över i en stilla undran angående nya filmen om James Bond, över i en politisk korrekt vinkling kring friskolors vara eller inte vara för att sedan avsluta med det mest normbrytande av allt; lite sportsnack! Allt kryddad med så lite personlighet och medmänsklighet som möjligt, för man blir poplärare som individ om man följer strömmen, och popularitet är ju verkligen något att sträva efter, strunta i dina egna värderingar och normer - det är den populära, ja-sägande människan som finner sig i allt som kommer att segra till slut, kom ihåg det kära vänner!!!
Urk! Vänta lite, jag måste bara gå och kräkas först, orden jag skrivit hittills smakar så jäkla illa i min mun, de är så falska och överironiska så jag blir magsjuk bara över att tänka på att 95% av befolkningen skulle köra givemefive efter att ha läst mitt förra och detta inlägg. "Fan vad gött skrivet, bloggar ska ju handla om mode och vilken tid man vaknar på morgnarna, vilka filmer som är bra och hur mycket man ska festa i helgen. Inte kan man ju skriva om känslor och orättvisor, vilka orättvisor förresten? Finns det orättvisor? Jag har då inte sett några? Jag tjänar jättebra och mår bra med mitt liv så sluta klaga Rickard! Var inte så negativ! Vi lever ju iallafall, var nöjd med det!"
Upprop! Hänger alla med? Blev det för många ord? Vet alla vad ironi är? Jag tillhör den ironiska 70-talistgenerationen och jag raljerar lite grann bara. Jag antar att det bara är intelligenta människor som läser denna blogg (enligt mig är intelligens ett ganska abstrakt begrepp, intelligens för mig är att fatta egna beslut och vara som man vill - det handlar inte om betyg eller om att göra ett bra projektarbete) så jag går inte närmare in på vad ironi är, utan ni kan ju bara fortsätta stötta och vara de underbara människorna som ni är. Ge värme, bli inte en död fisk och låt aldrig lågan dö!
Varför detta lilla uppehåll i bloggandet då i ett par dagar? Jo ni förstår att lilla Rickard har varit på kurs i storstaden med de stora elefanterna, 200 NTI lärare samlade i en och samma aula, så himla vackert att se och uppleva (host host). Var på s.a.s "konferens" i dagarna två. Konferens är ett vuxet begrepp som går ut på att lägga miljoner kronor på att få se sin personal bete sig som infantila grisar ett tag. Konferens är vuxet. Konferens är ett uttryck som man myntat för att visa att vigörsakertillsammanspåenannanortochdåärvilitefinareänandra. Konferens är ju bara för Götlabörjsgött!! Oups, nu blev jag cynisk igen, förlåt! Och jag som lovade att skärpa mig! Vad ska det bli av dig Rickard? Vad ska du bli när du blir stor? Var inte så enfaldig och tro att du någonsin kommer att påverka någon att göra något bra! Du är ingenting!
Förlåt, förlåt ännu en gång, jag vill inte påverka någon, det gör andra så mycket bättre än lilla jag, jag skriver bara "Texter från hjärtat". Det här blev ju mycket om egentligen ingenting, men låt er inte luras, för detta ingenting innehåller säkerligen substans också, ni läser, ni tar in det, ni loggar ut som en ännu finare människa...
Det jag egentligen skulle skriva om idag var ju en insikt som slog mig när jag satt i föreläsningssalen under konferensen igår, och lyssnade på en underbart bra föreläsning om människors utveckling och vikten av förståelse. (Ni som känner mig bra vet att jag sällan blir imponerad av föreläsningar, och för er som inte känner mig utan bara tycker jag verkar vara en jobbig människa vet alltså först nu att jag tycker att högst 2 av 100 föreläsningar ger mig som person nåt). Varför gillar då inte jag föreläsningar? Jo, för att jag själv är en så grymt bra lärare/föreläsare så ingen kan bräcka mig när det gäller underfundiga vinklingar i ett ämne, roliga kommentarer, publikkontakt och pedagogiska innovativa ideér. Jag blir alltid bara irriterad på att det står en människa på en konfeeerrraaaaannns(uttala gärna lite överklassigtfranskt...) som har fått 50000 kronor för att sparka in redan öppna dörrar och alla är sååååå nöjda. Hrm, jag tar inte betalt och jag står fan tolv 80minuterspass i veckan och föreläser och gör folk till bättre människor. Inte för att få betalt, för lönen är en kränkning, utan för att jag älskar det jag gör. Föreläsare föreläser inte alltid för att de älskar det, utan för att det är "deras jobb", ni fattar skillnaden va? Gör ni inte det så fundera i så fall på varför vissa lärare alltid kommer att vara omtyckta till 100% var de än kommer att jobba, medans andra...ja jag behöver inte förklara. Jo, för att vissa ser det som ett jobb medan vissa ser det som en livsstil, en livsstil att älska, en livsstil att leva med! Är ni med mig?
Detta är inte avslutat för jag har inte ens kommit till kärnan ,men långa inlägg kanske inte alla orkar läsa så jag återkommer lite senare, och som ni säkert redan fattat så har kostymen i rubriken aldrig varit på, den har aldrig existerat och som jag råkar säga i filmen; "skjut mig" om ni ser mig bära den någon gång, för den kostymen är den värsta bördan för vårt släkte, för oss sensitiva, vackra människor, som visserligen kanske är trasiga inombords, men som ändå har något att förmedla. Och kom ihåg; responsen ska komma inifrån!
Tillägnat min inre svaghet som låter mig ta den skit jag inte förtjänar från folk som jag helst vill spotta i ansiktet för att de brister i medmänsklighet och förståelse!
Ängeln trotsar tröskeln!
(På allmän begäran måste jag bara kommentera klubban som jag stoppar i munnen på slutet av filmen, jag har fått galet mycket kommentarer om detta, och jag säger bara...jag har inget svar på varför jag avslutar intervjun så, jag tycker så här i efterhand att det var grymt snyggt av Mr Ronnback att ta med det eftersom det ger en "okonventionell laidbackattityd" som filmen är vinklad till att vara. Men jag kan hålla med om att det är lite bimbovarning...haha)
söndag 26 oktober 2008
Tungan rätt i mun nu Rickard!
Shit, sen någon vänlig själ satte in en räknare på min sida har jag tydligen typ över 100 besökare om dagen...Vilket alltså innebär att jag måste bli mer politisk korrekt, jag kan alltså inte längre skriva om min egen svaghet, mina egna erfarenheter om mobbing, hur det är på jobbet och hur medmänskligheten flytt landet. Inte heller kan jag skriva om min ståndpunkt när det gäller politik och jag tänker inte heller nämna att Svenska Akademin är det hetaste bandet för mig, och har varit så länge nu, tack vare de brutala texterna om hur det egentligen ser ut i vårt land!
Shit, mina händer är bakbundna och detta leder till total prestationsångest så förvänta er inga nya inlägg på ett par veckor.. Jag kanske ska börja recensera filmer och musik på sidan istället, och ge alla en 3:a i betyg! Känns ju mainstream och politiskt korrekt! Jag borde kanske börja ogilla att jobba med elever och sitta i fikarummet lite mer! Jag borde bygga lite muskler och behandla det motsatta könet som det "lägre stående" för det är ju vardagen av i dag! Egentligen borde jag bränna mina band t-shirts, kasta kedjan och dra upp brallorna en decimeter, eftersom oss emellan; inte ska väl en lärare av idag misstas som en elev av nyanställda, eller? Det jag i allafall absolut borde göra är att bli lite mer elak överlag, eftersom (citat från säker källa) "Rickard är för snäll med sina elever".
Jag lovar och svär, att bli mer som storebror, som bevakar varje steg, som trycker ner och som misshandlar verbalt! Det vill jag vara, det passar mig...jag som är uppväxt i den ironiserande generationen. Inatt sover jag gott för imorgon träder den nya varasomallaandraRickard fram.
Vem fan vill höra om mobbing och svagheter? Vem vill höra om känslor, misshandel och orättvisor?
Nej för fasen, nu kör vi snack om film, tv, skotrar, hembränt och vad som har hänt under dagen istället. Go Rickard go!
Tillägnat mitt nya jag! Den normaliserade människan!
Ängeln finns där!
Tillägnat mig och min nya roll!
Shit, mina händer är bakbundna och detta leder till total prestationsångest så förvänta er inga nya inlägg på ett par veckor.. Jag kanske ska börja recensera filmer och musik på sidan istället, och ge alla en 3:a i betyg! Känns ju mainstream och politiskt korrekt! Jag borde kanske börja ogilla att jobba med elever och sitta i fikarummet lite mer! Jag borde bygga lite muskler och behandla det motsatta könet som det "lägre stående" för det är ju vardagen av i dag! Egentligen borde jag bränna mina band t-shirts, kasta kedjan och dra upp brallorna en decimeter, eftersom oss emellan; inte ska väl en lärare av idag misstas som en elev av nyanställda, eller? Det jag i allafall absolut borde göra är att bli lite mer elak överlag, eftersom (citat från säker källa) "Rickard är för snäll med sina elever".
Jag lovar och svär, att bli mer som storebror, som bevakar varje steg, som trycker ner och som misshandlar verbalt! Det vill jag vara, det passar mig...jag som är uppväxt i den ironiserande generationen. Inatt sover jag gott för imorgon träder den nya varasomallaandraRickard fram.
Vem fan vill höra om mobbing och svagheter? Vem vill höra om känslor, misshandel och orättvisor?
Nej för fasen, nu kör vi snack om film, tv, skotrar, hembränt och vad som har hänt under dagen istället. Go Rickard go!
Tillägnat mitt nya jag! Den normaliserade människan!
Ängeln finns där!
Tillägnat mig och min nya roll!
fredag 24 oktober 2008
"Fan vad du är fet, du borde äta mindre!"
Får man säga så till en överviktig person?
Nä, det är klart man inte får i vårt normaliserade samhälle. Säger man så eller hör man någon säga så till en överviktig person då blir man lynchad direkt och det är väldigt politiskt inkorrekt. MEN varför ska vi smala behöva ta skit från alla helt öppet? Är det alltså mer ok för folk att säga "Ät lite mer du, det kan du behöva!" eller "Spara till Rickard, så att han inte tynar bort"...
Alltså ursäkta mig kära vänner, varför tror folk att jag tar sånt bättre än vad feta människor tar att man kommenterar deras vikt? Det blir en sån där obehaglig dubbelmoral som gör att folk bara kan trycka ner oss smala utan att behöva ta skit för det, och det stör mig fruktansvärt. Vi kan väl ha haft lika mycket problem med det som överviktiga har haft problem med sin vikt, eller? Nä det är klart vi inte kan, eftersom smala människor är "lyckliga människor" och vi "kan tåla" elaka kommentarer som slinker ur munnarna på oaktsamma människor.
Nästan varje dag får jag höra någon slags kommentar, liknande de jag berättade om ovan, och jag känner mig så jäkla förbannad varje gång. Idag var det en kollega som sa "Du, Rickard idag är det potatisgratäng på Bryggeriet, det kan du behöva!!!"...Visst, självklart sväljer jag bara och tar skit, den skiten som jag anser att ingen ska behöva ta!
En timme senare säger en annan person något annat som skulle varit helt oacceptabelt att säga till en överviktig person, men till mig är det självklart ok att säga det, eftersom jag är "en lycklig smal människa" som "kan tåla" sånt.
Har jag själv valt att vara smal? Nej, alla i min släkt är smala!
Skulle jag själv säga rakt ut till en överviktig att hon/han är tjock? Nej, varför skulle jag? Jag älskar alla människor som är ärliga och sensitiva oavsett vikt!
Vad tänker dessa människor med som gillar att personligen kommentera andra människors vikt rakt i deras ansikte? Inte en aning, men en näve hat ska de fan ha, för det sårar in i själen det de säger!
Jag ska fan börja vara cynisk tillbaka till dessa människor, för oss emellan borde de väl kunna tåla det eftersom de säger sånt till oss smala;
"Men du då, du är otroligt ful!"
"Men du då, du är otroligt ointelligent!"
"Men du då, du borde inte äta så mycket på MAX!"
Tror ni de vill höra sånt? Nä tänkte väl det, men det är fan sånt som levereras från deras munnar vareviga dag, tanklösa idioter!
Stannar så här, hoppas folk förstår vad jag menar!
Tillägnat till kroppen som jag någongång kanske kommer att finna mig själv i, inte omöjligt, men inte heller troligt!
"Feelings that grows stronger in the dark" Ängeln exixterar!
Nä, det är klart man inte får i vårt normaliserade samhälle. Säger man så eller hör man någon säga så till en överviktig person då blir man lynchad direkt och det är väldigt politiskt inkorrekt. MEN varför ska vi smala behöva ta skit från alla helt öppet? Är det alltså mer ok för folk att säga "Ät lite mer du, det kan du behöva!" eller "Spara till Rickard, så att han inte tynar bort"...
Alltså ursäkta mig kära vänner, varför tror folk att jag tar sånt bättre än vad feta människor tar att man kommenterar deras vikt? Det blir en sån där obehaglig dubbelmoral som gör att folk bara kan trycka ner oss smala utan att behöva ta skit för det, och det stör mig fruktansvärt. Vi kan väl ha haft lika mycket problem med det som överviktiga har haft problem med sin vikt, eller? Nä det är klart vi inte kan, eftersom smala människor är "lyckliga människor" och vi "kan tåla" elaka kommentarer som slinker ur munnarna på oaktsamma människor.
Nästan varje dag får jag höra någon slags kommentar, liknande de jag berättade om ovan, och jag känner mig så jäkla förbannad varje gång. Idag var det en kollega som sa "Du, Rickard idag är det potatisgratäng på Bryggeriet, det kan du behöva!!!"...Visst, självklart sväljer jag bara och tar skit, den skiten som jag anser att ingen ska behöva ta!
En timme senare säger en annan person något annat som skulle varit helt oacceptabelt att säga till en överviktig person, men till mig är det självklart ok att säga det, eftersom jag är "en lycklig smal människa" som "kan tåla" sånt.
Har jag själv valt att vara smal? Nej, alla i min släkt är smala!
Skulle jag själv säga rakt ut till en överviktig att hon/han är tjock? Nej, varför skulle jag? Jag älskar alla människor som är ärliga och sensitiva oavsett vikt!
Vad tänker dessa människor med som gillar att personligen kommentera andra människors vikt rakt i deras ansikte? Inte en aning, men en näve hat ska de fan ha, för det sårar in i själen det de säger!
Jag ska fan börja vara cynisk tillbaka till dessa människor, för oss emellan borde de väl kunna tåla det eftersom de säger sånt till oss smala;
"Men du då, du är otroligt ful!"
"Men du då, du är otroligt ointelligent!"
"Men du då, du borde inte äta så mycket på MAX!"
Tror ni de vill höra sånt? Nä tänkte väl det, men det är fan sånt som levereras från deras munnar vareviga dag, tanklösa idioter!
Stannar så här, hoppas folk förstår vad jag menar!
Tillägnat till kroppen som jag någongång kanske kommer att finna mig själv i, inte omöjligt, men inte heller troligt!
"Feelings that grows stronger in the dark" Ängeln exixterar!
onsdag 22 oktober 2008
Tänk om man kunde vara som han...
Är pojken på sjuminutersfilmen här nedanför verkligen jag? Den pojken som aldrig vågade se någon i ögonen? Tänk att det finns elever som vill göra en dokumentär om mig? Känner jag igen mig själv? Ja, lite grann, men är jag verkligen så här bra och säger jag verkligen så här smarta saker i verkligheten, här och nu?
Jag kanske ändå har blivit en person som betyder något, från att ha varit allas dörrmatta? Jag vägrar tro på det, men ibland, när jag drömmer mig bort, är jag som i filmen... någon rolig, intressant, viktig människa som inspirerar och skapar minnen!
Varför känner jag då inte den här känslan av lycka så ofta som jag borde? Tänker på detta hur mycket som helst och kommer fram till samma svar varje gång. Jag räcker inte till, och ändå är jag så stressad att jag inte ens hinner ikläda mig roller som alla andra gör, olika roller i olika situationer. Kanske därför man har så svårt att passa in, man är den man är hela tiden, oavsett omgivning och tidpunkt... Bra eller dåligt? Tiden får utvisa, men hittills kan man väl lugnt säga att det bara varit till ondo. Men den ärliga människan måste få segra någongång i livet, så är det bara! Lydnad är tydligen tänkt som vår samhällsinsats, men våga stå upp och SKRIK!
Tillägnat Mr Ronnback som tyckte att jag var tillräckligt speciell för att göra en film om!
Och ner kom en ängel ...
Jag kanske ändå har blivit en person som betyder något, från att ha varit allas dörrmatta? Jag vägrar tro på det, men ibland, när jag drömmer mig bort, är jag som i filmen... någon rolig, intressant, viktig människa som inspirerar och skapar minnen!
Varför känner jag då inte den här känslan av lycka så ofta som jag borde? Tänker på detta hur mycket som helst och kommer fram till samma svar varje gång. Jag räcker inte till, och ändå är jag så stressad att jag inte ens hinner ikläda mig roller som alla andra gör, olika roller i olika situationer. Kanske därför man har så svårt att passa in, man är den man är hela tiden, oavsett omgivning och tidpunkt... Bra eller dåligt? Tiden får utvisa, men hittills kan man väl lugnt säga att det bara varit till ondo. Men den ärliga människan måste få segra någongång i livet, så är det bara! Lydnad är tydligen tänkt som vår samhällsinsats, men våga stå upp och SKRIK!
Tillägnat Mr Ronnback som tyckte att jag var tillräckligt speciell för att göra en film om!
Och ner kom en ängel ...
söndag 19 oktober 2008
Oprovocerade våldet är för starkt!
Jag tar er med på en resa tillbka i tiden, till 12/12 2006. Bakgrundsfakta:
Jag och Albin!
Looptroop på Brasseriet i Luleå!
Åldersgräns 18 år!
Mitt favoritband skulle komma till stan, och gissa om jag kommer att minnas denna kväll, den råkyliga kvällen före lucia, för alltid. Eftersom jag tidigare har berättat om att jag anser att jag till stor del har "fel typer av kompisar" (men vissa får inte chansen att välja...) så ville förstås ingen följa med eftersom mina "vänner" mest gillar U2, Kent, Rednex och annan intetsägande musik som gör att man slipper tänka efter när man lyssnar.
Men Albin, som eg. inte visste vilka Looptroop var, lyckades jag få med...och det kan man ju lugnt säga, så här med facit i hand, räddade livet på mig.
Jag hade förstås bestämt mig långt innan för att inte dricka något eftersom jag ville njuta av mitt favoritband nykter (ok, detta räddade också livet på mig...), och när vi kom dit var det smockfullt med folk och 18årsgränsen gjorde sig påmind. Inte påmind på det sättet att man kände sig gammal, jag menar senast i lördags nekades jag köpa något på systemet för att jag inte hade leg med mig, och "mig kan du inte lura att du är över 20..." som den ytterst "trevliga" och tillmötesgående tjejen i kassan sa, utan påmind genom att stämningen var sådär tonårshetsig...
Tonårshetsigheten att hålla på att knuffas som fasen för att markera revir på dansgolvet.
Tonårshetsigheten att killarna tror de är guds gåva till tjejerna och limmar stenhårt fast tjejen redan sagt nej tjugo gånger.
Tonårshetsigheten att det oprovocerade våldet ligger i luften för att höja upp sitt eget unga ego.
Om någon vet hur Brasseriet är uppbyggt så finns det en övervåning också, och jag och Albin gick upp dit för att kunna kolla ner på Looptroop när de uppträdde, vi var smarta nyktra killar tänkte vi!
Klockan tickade på...23:00, bandet skulle just gå på! Då kom det en liten kille, huvudet kortare än mig, typ 17 år och trängde sig in mellan mig och Albin för han tydligen också skulle "kolla ner" på bandet från övervåningen. Helt nyktra sa jag och Albin: "Ta det lite lugnt, vi har liksom stått här i liksom en timme och väntat, så du får ta någon annan plats", inte surt, inte ironiskt, inte otrevligt...bara....helt vanligt liksom.
Han drog iväg och PANG!!! 30 sekunder senare hade han med sig ett helt gäng med whiggers som hade hittat en orsak till att bruka våld på två oskyldiga killar. Mina ben vek sig när jag oförberedd fick ta emot en stol i ryggen, slaget med stolen var så hårt så att stolen splittrades och jag kände träet från stolen regna ner över mitt ansikte när jag låg ner helt oförstående och fick ta emot sparkar, dessa sparkar som jag så många gånger förut kännt mot min tunna kropp.
Jag och Albin!
Looptroop på Brasseriet i Luleå!
Åldersgräns 18 år!
Mitt favoritband skulle komma till stan, och gissa om jag kommer att minnas denna kväll, den råkyliga kvällen före lucia, för alltid. Eftersom jag tidigare har berättat om att jag anser att jag till stor del har "fel typer av kompisar" (men vissa får inte chansen att välja...) så ville förstås ingen följa med eftersom mina "vänner" mest gillar U2, Kent, Rednex och annan intetsägande musik som gör att man slipper tänka efter när man lyssnar.
Men Albin, som eg. inte visste vilka Looptroop var, lyckades jag få med...och det kan man ju lugnt säga, så här med facit i hand, räddade livet på mig.
Jag hade förstås bestämt mig långt innan för att inte dricka något eftersom jag ville njuta av mitt favoritband nykter (ok, detta räddade också livet på mig...), och när vi kom dit var det smockfullt med folk och 18årsgränsen gjorde sig påmind. Inte påmind på det sättet att man kände sig gammal, jag menar senast i lördags nekades jag köpa något på systemet för att jag inte hade leg med mig, och "mig kan du inte lura att du är över 20..." som den ytterst "trevliga" och tillmötesgående tjejen i kassan sa, utan påmind genom att stämningen var sådär tonårshetsig...
Tonårshetsigheten att hålla på att knuffas som fasen för att markera revir på dansgolvet.
Tonårshetsigheten att killarna tror de är guds gåva till tjejerna och limmar stenhårt fast tjejen redan sagt nej tjugo gånger.
Tonårshetsigheten att det oprovocerade våldet ligger i luften för att höja upp sitt eget unga ego.
Om någon vet hur Brasseriet är uppbyggt så finns det en övervåning också, och jag och Albin gick upp dit för att kunna kolla ner på Looptroop när de uppträdde, vi var smarta nyktra killar tänkte vi!
Klockan tickade på...23:00, bandet skulle just gå på! Då kom det en liten kille, huvudet kortare än mig, typ 17 år och trängde sig in mellan mig och Albin för han tydligen också skulle "kolla ner" på bandet från övervåningen. Helt nyktra sa jag och Albin: "Ta det lite lugnt, vi har liksom stått här i liksom en timme och väntat, så du får ta någon annan plats", inte surt, inte ironiskt, inte otrevligt...bara....helt vanligt liksom.
Han drog iväg och PANG!!! 30 sekunder senare hade han med sig ett helt gäng med whiggers som hade hittat en orsak till att bruka våld på två oskyldiga killar. Mina ben vek sig när jag oförberedd fick ta emot en stol i ryggen, slaget med stolen var så hårt så att stolen splittrades och jag kände träet från stolen regna ner över mitt ansikte när jag låg ner helt oförstående och fick ta emot sparkar, dessa sparkar som jag så många gånger förut kännt mot min tunna kropp.
"Släng ner honom!", hörde jag någon ropa, och jag fattade direkt... Ok, de hade tänkt att slänga ner mig och Albin från övervåningen, ner på scenen som låg ca 6 meter nedanför...en säker död, eller åtminstone invaliditet för resten av livet. Jag kände två killar ta tag i mina ben och började slita upp mig, i ögonvrån såg jag Albin stå i försvarsställning och mota bort fyra andra unga killar. "Fan, det här är fan inte sant, jag kommer att dö till Bandit Queen, helvete!", tänkte jag och skrek rakt ut, men det kom inget ljud från min mun, läpparna formades till ordet men det hände inget. Paniken var total och jag fick tillbaka den där härliga känslan av att fyra killar på högstadiet bär ut mig för att snöbada mig trots att jag skriker och kämpar emot...
Helt plötsligt såg jag som i slowmotion en tom ölflaska komma flygandes genom luften och den stannade inte upp förrän den träffade Albin rätt i tinningen. PANG! Ölflaskan splittrades mot Albins huvud och glasbitarna stack ut från hans öra, hans tinning och hans kind samtidigt som blodet sprutade som i en dålig film! Killarna stannade upp några sekunder, och jag kröp med skadad rygg nerför trappan och skrek på hjälp. Då, just då, lyckades orden forma sig och luften trängde sig ut genom strupen, dessa underbara ord, HJÄLP, fick alla att reagera. Till och med Babylonvakterna, som stod och mumsade banan som värsta aporna, fick fart. De sprang upp på övervåningen och jag såg att Albin låg, badandes i sitt eget blod, på heltäckningsmattan med killar över sig...
Vakterna visade varför de är vakter och började veva vilt omkring sig, men utan att bry sig om min käre vän som låg på golvet. Allt gick fortsatt som i slowmotion och till slut stod ambulansen utanför Brasseriet och jag fick chockad och blodig redogöra för polisen vad som hade hänt...
Historien fick inte ett lyckligt slut (tyvärr, alla fans av feelgoodhistorier), eftersom jag numera blir livrädd vid stora folksamlingar, har mardrömmar om platsen, händelsen, killarna. Och Albins öde vill jag helst inte prata om...
Vad lär jag mig av detta? Jo, fan vad bra det är att gå ut nykter när man väl går ut, då kan man iallafall redogöra för EXAKT vad som händer!
Vad lär jag mig av detta? Jo, att det oprovocerade våldet kan slå till när som helst, mot vem som helst. Det är väldigt ofta så att den som blivit misshandlad inte har någon som helst skuld i det hela, utan det är oftast så att det är ett apgäng som bara vill ha kul, och väljer vem som helst!
Vad lär jag mig utav detta? Att man måste vara stark för att få respekt i dagens ytliga, våldsamma, fascistiska samhälle.
Kommer aldrig bli som er, frågan är om det finns plats för mig i denna värld?
...och ner till mig kom en ängel. Att känna något - är det min tur att göra nu.
Tillägnat de som hittills skrivit och kommenterat, visst skriver jag för min egen skull, men för varje kommentar känner jag hopp för mänskligheten, hopp för mig, hopp om en morgondag, och dessutom visar ni på att ni själva kan forma era tankar till att våga och vilja kommentera! Tack!
onsdag 15 oktober 2008
Skendemokrati!
Politiska bloggar suger! När alla bara fullt ut ska vädra sina åsikter när det gäller miljöförstöring och invandring. Fan låt mig vara! Jag är min egen politiker, som förespåkar humanism och sesitivism...visst det vinner jag fan inga val på, har man såna åsikter får man knappt vänner, men känslan att rättvisa ska skipas någongång i framtiden är stark, eller hade jag åtminstone inte den känslan skulle jag gå under. Det måste finnas en värld där naiva och snälla människor, like me, som sparkar uppåt och slickar neråt ska få en rättvis chans.
Samhället idag håller ju på att brytas ner och ingen verkar riktigt fatta skeendet i detta. Man kanske skulle satsa på att bygga broar mellan fattiga och rika istället för att öka den obehagliga klyftan som finns. Vissa måste slava för att ens ha råd med mat medan fallskärmar vecklas ut var och varannan dag. I vårt astridlindgrenland där vi alla lever och mår gott finns det ingen jävel som vågar käfta emot, allt ska ske efter givna mallar och på givna kommandon.
Heil, sitt still och håll din käft!
Heil, vänd kappan efter vinden!
Heil, det är lättare att ledas än att leda!
Heil, här finns ingen plats för originalitet!
Skolan, samhället, livet...allt ska bestämmas åt oss, och vi står där med öppna munnar när de matar oss med leda och tanken på tillväxt och profit!
Eftersom jag är punk i grund och botten avslutar jag med följande:
"Hur kan du sitta där och tiga med din flaska och le när alla frivilligt vandrar mot ett nytt USA?
Stängda käftar och inte en tanke på att bidra med ord, ja då blir det lätt för Reinfeldts gäng att få oss dit dom vill. Och då, käre vän, då blir det du och jag som lider, du och jag i alla tider!"
Mittenfingret i luften!
...och ner till mig kom en ängel!
Tillägnat de som läser ALLA min inlägg och låter sig beröras, ni är vackra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)